Flight KL 788 ska lyfta från Schiphol, och när det vanliga tumultet har lättat och alla har satt sig i sina säten hälsar den lite trötta flygvärdinnan oss välkomna ombord. »All elektronisk utrustning ska vara avstängd vid start och landning. Vid take-off kommer skylten ’Fasten seatbelt’ att tändas, men de som inte vill behöver inte ta på sig säkerhetsbältet. Jag har flugit i snart 20 år och aldrig varit med om en situation där bältet gjort någon som helst nytta. Det brukar gå bra i alla fall. Hoppas att ni får en trevlig flygresa och tack för att ni valde att flyga med oss.«

Vad är egentligen sannolikheten att begå ett fel som får en allvarlig konsekvens för en patient? En på tio, hundra, tusen? Det finns naturligtvis inget enkelt svar på frågan, men de flesta kan nog hålla med om – och känna sig lugnade av – att risken är låg, kanske till och med mycket låg i de flesta fall. Detta borde vara betryggande, men det leder paradoxalt nog till problem. Eftersom risken är låg kan en läkare missa saker fast det ändå i slutändan går bra för patienten. Eller går det egentligen bra? För sannolikheterna adderas. Risken för att läkaren – eller sjuksköters-kan – begår ett individuellt fel är låg, men eftersom de flesta vårdtillfällen inbegriper många vårdkontakter ansamlas risken. För patienten är därför den sammanlagda och verkliga risken inte alls så låg. Som läkare ser vi och tar ansvar för vår egen insats och det brukar gå bra, även om man glömmer sprita händerna eller bara doserar medicinen nästan rätt. Komplikationer som inträffar på en klinik tas dessutom ofta om hand på en annan klinik och blir därmed osynliga. När den ortopediska patienten drar på sig en postoperativ lunginflammation flyttas han över till internmedicin och operatören får aldrig veta att patienten blivit mer infektionskänslig till följd av att han glömt ordinera tillräckligt med vätska. En patient som får en stämbandsskada i samband med en operation kommer först att tas om hand av sin husläkare dit hon söker för heshet flera veckor efter operationen. I bästa fall remitterar allmänläkaren till en öron-näsa-halsspecialist, men hur stor är sannolikheten att den narkosläkare som faktiskt orsakade skadan får reda på det? Obefintlig. Narkosläkaren kommer att fortsätta att intubera som han gör, för det brukar gå bra. För honom. Men enligt Socialstyrelsen drabbas nästan 9 procent av alla sjukhusvårdade patienter av en vårdskada. Det är ungefär var elfte patient.

Flygindustrin brukar framhållas som föregångare inom säkerhetstänkande och även där har man, lyckligtvis, problemet med låga sannolikheter. Just därför finns det kontrollrutiner. Det är svårt att tänka sig en flygning där man avstår från att sätta på sig säkerhetsbältena under start och landning för att »det brukar gå bra«. Flygvärdinnan sa naturligtvis inte ovanstående. Tvärtom var hon mycket noggrann när hon följde sina instruktioner. Senare under natten blev det lite turbulens och alla som inte hade följt uppmaningen att ha sina bälten synligt knäppta väcktes obönhörligt. Ingen skonades från säkerhetsrutinen. Det var irriterande, hon arbetade i uppförsbacke och ingen tackade henne för det, men det fanns ett protokoll och hon följde det. I vården tas genvägar dagligen och skälen som anges är olika, men slutar nästan alltid på -brist: tidsbrist, resursbrist eller informationsbrist. Vilket flygbolag skulle hoppa över säkerhetskontrollen på grund av tidsbrist?

Den grundläggande skillnaden mellan flygsäkerhet och sjukvårdens säkerhetsarbete sägs ligga i att flygpersonalen så att säga sitter i samma plan som sina passagerare. Tröskeln för att hoppa över ett säkerhetssteg blir avsevärt högre om man själv är bland de drabbade. Det blir lite svårare att säga: det brukar gå bra. Det är en klen ursäkt för vården, och en början på säkerhetsarbetet är att faktiskt informera om komplikationer, oavsett var de hänt eller var de upptäckts. Fel ska granskas utan att syndabockar söks, men både patienter och vårdpersonal har rätt att få reda på när det gått fel. Hur ska vi annars bli bättre?