Att bristande hygien innebär vårdkatastrofer är ingen nyhet. Numera spritas det överallt i vården för att motverka en uppsjö av maligna bakterier, som snart har lika många namnförkortningar diverse centralnervösa funktionsnedsättningar hos barn. Den vita rocken är ett minne blott, smyckena och nagellacken är borta, men händerna torra av all sprit.

Hygienmedvetandet befinner sig dock uppenbarligen under utveckling. På Hurtigrutens fartyg anges överallt på små skyltar, att ett fartyg innebär att många individer packas tätt och tar i relingar, handtag, toalettporslin m m, vilket innebär en smittorisk. Därför finns överallt på fartygen – vid  ingången till toaletten, baren, vid entrén till restaurangerna m m – sprutflaskor, på vilka man förväntas klämma ut en skvätt desinficerande vätska för att gnugga in händerna. Det vore kul att veta om effekterna av åtgärderna är dokumenterade, eller bara en from förhoppning. Pesten kom ju till Bergen 1348 – vem vet vad Hurtigruten kan bära med sig drygt 650 år senare?

I logikens namn borde SJ och pendeltåg följa efter – riskerna borde ju vara minst lika stora. Eller är det ett utslag av norsk framsynthet att vi inte sett detta på vår sida av Kölen?

Men hygienproblemen följer med vidare ända in till toalettporslinet. Att avträdet kallas »hemlighuset« är förstås ingen tillfällighet – det rör sig om en lokal där man har hemligheter för sig och är det mest privata rum vi har tillgång till. Därför är det inte givet att man med andra diskuterar funktionen i dessa lokaler. Men efter några glas vin och i mycket nära vänners lag väcktes plötsligt frågan: varför rullar inte toalettpapperet av sig längre? För den som besöker offentliga toaletter är det lätt att konstatera att det skett en försämring under senare år. För att ingen ska stjäla pappersrullarna har man på offentliga lokaler ofta mycket stora rullar, som inte passar hemma. 

De sitter ofta gömda och inlåsta i stora plåt- eller plastbehållare. Tanken är naturligtvis att den yttersta änden ska hänga ner så att den därtill behövande bara ska kunna dra av behövlig mängd papper för att använda det på därför avsett sätt. Problemet är dock att de nya sämre papperskvaliteterna klibbar vid varandra. Det betyder att man kan snurra runt på pappersrullen utan att någon lös ända uppenbarar sig. Det går inte heller att räkna ut i vilken riktning man bör snurra för att frigöra den allra yttersta pappersändan, i vilken man sedan kan dra för att få avsedd längd. Den är dold i skåpet utom synhåll.

Några av oss trodde sig vara ensamma om denna upptäckt, som man inte har sett någon omedelbar anledning att diskutera med andra, tills frågan kom upp och alla enstämmigt föll in i en betraktelse över hur allting har försämrats till och med i offentliga toaletter.

Diskussionen ledde vidare. De flesta damer har sannolikt inte varit inne på en riktigt stor herrtoalett, som vanligen är uppdelad i två avsnitt. Den ena innehåller toalettstolar bakom en dörr som kan stängas och ser därmed sannolikt precis likadan ut som damtoaletten – de flesta herrar har inte varit inne i en sådan.

Men härtill kommer att herrtoaletten är utrustad med en urinoar, som kan vara utformad på olika sätt. För standardbehov finns skålar i vilka männen förväntas tömma sitt vatten. På anläggningar med yngre besöksklientel finns det dessutom en skål i porslin eller stål som är lägre satt, så att även familjens förväntansfulle lille telning ska kunna nå upp med snoppen. Runt detta förekommer ett kontinuerligt skvättande. Några har bråttom och hinner inte riktigt fram, andra missbedömer takten på efterdroppet och tror att de är klara, när så i själva verket inte är fallet. Några står okoncentrerat och snackar med andra och glömmer att rikta strålen i kärlets botten. Det är därför som några finurliga tillverkare har låtit fräsa in en liten fluga i porslinet i urinoarens botten. Det finns inte den man som kan motstå frestelsen av att försöka pricka flugan med strålen, och därmed har den som tillhandahåller toalettjänsten gjort sitt för att eliminera sidospillet. Men risken kvarstår likväl och därför är många större herrtoaletter utrustade med en lång kissränna. Här finns inget behov av precisionsurinering utan kisset försvinner rätt ner i botten på golvet i en ränna. För att minimera de oönskade bieffekterna av spillet står dessutom herrarna i allmänhet på ett galler, varigenom missriktade droppar faller ner och förenar sig med huvudströmmen. Det ser inte särskilt elegant ut men det är i själva verket rätt hygieniskt och håller lukten borta, när ett vattenflöde kontinuerligt för bort urinen.

Men när en sådan anläggning inte finns återstår för männen bara att nyttja de vanliga toaletterna även för att kasta vatten. Kvinnor sätter sig av naturliga anatomiska skäl ner på stolen för att förrätta detta tarv, men många män finner det patetiskt och omanligt att behöva huka på porslinet och står i stället och kissar rakt ner i toalettstolen. Det är tanken att toalettstolens ring ska kunna fällas upp för att möjliggöra en större träffyta inom porslinets ram. I gamla SJ-vagnar stod det på toaletten i kryptiska ordalag: »Fäll först upp båda locken, fäll därefter om så erfordras ner det övre«. Flertalet toalettbesökare hade nog kunnat lista ut detta själva. Men brådska, slarv och dålig precision gör att många ibland missar att fälla upp sittringen och kissar ner densamma. Det är oaptitligt och störande för efterföljande besökare. Det efterdropp som urinoaren så fyndigt tog hand om hamnar nu på sitsen eller utanför toalettstolen på golvet. Där bildas snart en blöt pöl och om det dessutom är vintertid och toaletten besökes med snöblöta skor uppstår en oaptitlig sörja vid toalettstolens fot.

När nu nästa besökare kommer för att använda sig av sittringen och drar ner byxorna för att förrätta ett större tarv är det stor risk att brallorna åker ända ner och hamnar över fotknölarna och i blötan. Den mansperson som inte bara ska kasta vatten utan göra något annat dessutom måste hålla brallorna uppe för att inte få dem nerblötta av en otrevlig soppa.

Allt detta är ingenting som man direkt pratar om på party men någon borde tänka till. Att man fick väggfasta toaletter sades ju från början vara upptäckten av en manlig städare, som fann att det inte gick att göra rent runt en toalettstol som stod på golvet och som var svår att nå runt. Nu är det dags för nya kreativa grepp för att skapa en toalett på herravdelningen, som möjliggör en säker evakuering av kroppsvätskor och andra produkter utan att leda till nedgrisning. Hur damerna har det undandrar sig av anständighetsskäl undertecknads kunskaper.