»Du bor vid en havsstrand och solen skiner. Gå dit, ta av strumpor och skor och spring en timme, så släpper huvudvärken.«

Jag hade aldrig gett en patient en så konstig ordination.

Till min och hennes förvåning blev hon besvärsfri. Det varade några timmar, men det kom sedan en ny solig dag, denna märkliga sommar då det var sol varje dag.

Patienten sökte mig vid 35-årsåldern när jag var distriktsläkare. Hon arbetade som lärare i keramik på en skola för ungdomar. Det var ett tungt arbete med många lyft. Hon hade ofta ont i nacken, men det som oroade mest var hennes återkommande förvirringar. När hon kom hem till dottern, 13 år, var hon ofta osäker på om hon verkligen bodde där och om dottern var hennes dotter.

Jag skickade henne två gånger till neurologen för bedömning, en gång blev hon undersökt med MR. Allt var normalt.

Ungefär tio år senare ringde hon mig och frågade vad jag visste om sjukdomen Arnold–Chiaris missbildning. Hon hade tittat sig i spegeln en kväll och upptäckt att det ena ögat var större än det andra. Hon sökte akut och blev inlagd. En professor gav henne diagnosen men behandlingen hade bara gjort henne sämre.

Chiari var en österrikisk läkare som arbetade i Prag. Han fann en serie av skelettmissbildningar som gjorde att skallen inte växte i takt med hjärnan. De flesta patienterna dog ganska snabbt, men Chiari lämnade kvar tanken att om skall­tillväxten inte saktade ner förrän vid 15-års­åldern kunde kanske
några patienter överleva. Lillhjärnans tonsiller trängde ner genom foramen magnum och blockerade hjärnvätskan. Ibland släppte blockaden och hjärnvätska under högt tryck svepte neråt och kunde skada ryggmärgen. Men sjukdomen gick inte att påvisa hos levande patienter innan MR fanns.

Hon skulle träna nacken hos sjukgymnast. Det verkade fel.

Jag läste just då boken »Born to run« av Christopher McDougall. Människan kan springa längst av alla djur – för vi svettas.

Men viktigast för mig: Alla djur som springer kan låsa nacken, en inneboende reflex utlöst från fotsulan. Men vi har skämt bort våra fötter med täta skor, som minskar reflexen. 

Patienten fick hopp om att bli frisk – det var nog det viktigaste. Hon började genast skapa konst igen. Hon lever i dag i Marrakesh på sin konst.