Inne på mitt 56:e år cyklar jag som vanligt till och från arbetet och märker att det svider i luftrören av den kalla februariluften då jag trycker på i uppförsbacken och pustar lite kraftigare. Det minskar när jag cyklar lugnare.

Veckan efter kom det plusgrader – och den isande insikten att symtomen inte gällde luftrören utan kärlkramp. Jodå, det kändes nu ut mot vänster axel, kom efter ­5 minuters cykling i uppförsbacken, och släppte direkt när jag tog det lugnare på slätmark.

Jag titrerade ut ansträngningsgraden och planerade för utredning av angina. Ledsen över att få känningar före 60-årsdagen, men jag hade anat att det skulle komma i och med släktens benägenhet att utveckla hjärt–kärlsjukdomar. Både mödernet och fädernet – alla har haft hjärtinfarkt eller stroke, karlarna dog oftast innan de fyllt 70 år. Men jag då? Inget högt blodtryck, har aldrig rökt, hållit mig runt 65 kg fördelat på 170 cm, rört på mig regelbundet, ätit sunt och kollat blodfetter var tionde år.

Men innan veckan är slut känner jag smärta i bröstet när jag besvarar e-post kl 15.20 på fredagen. Smärtan försvinner i och för sig spontant på ett par minuter, men jag tänker: viloangina – inte bra. Symtomfri kör jag till akuten. EKG ser normalt ut. Skönt, men jag får en kort smärtepisod igen på akuten – känner mig stressad. Inväntar hjärtproven. Kardiologjouren meddelar att troponin är förhöjt (aj, sjutton) om än en mycket diskret förhöjning (liten lättnad) planerar för en akut angiografi (hjärnan går i gång). 

Som person och som onkolog har jag insett att mitt första psykologiska försvar alltid har varit att intellektualisera, och nu går det igång med att rekapitulera vad jag läst på om instabil angina, NSTEMI och STEMI.

Kl 19.58 tittar jag och kardiologbakjouren på en liten förträngning i LAD – underligt att ta in att bildskärmen visar mitt hjärta som tickar på.Kl 20.22 tittar vi på stenten som sitter på plats efter ballongvidgningen.

Därefter inga känningar av angina, och hjärt-EKO visar normal pumpförmåga. Men jodå: LDL var nu över 6 mmol/l. Så med diagnosen NSTEMI och utrustad med ASA, trombocytaggregationshämmare, ACE-hämmare, betablockerare och blodfettssänkare har jag nu återvänt till de arbetandes skara, om än lite yrslig och kall om händerna.

Som en av de ca 1 100 män mellan 55 och 59 år som får diagnosen I21, akut hjärtinfarkt i slutenvård (enligt Socialstyrelsens statistik) började jag reflektera över vad jag lärde mig en gång i tiden. Tog fram mina anteckningar från termin 6 (jo, jag har dem kvar ...) och noterade att föreläsaren för praktisk handläggning vid infarkt var samma person som 31 år senare gjorde angioplastiken. Vilken kontinuitet! Läste vidare att man 1986 sa till kandidaterna att vid en hjärtinfarkt skulle man behandla symtom och komplikationer, överväga trombolytisk behandling i akuta skedet samt i efterförloppet behandla med betablockad. Vid besvärlig angina skulle man göra en angiografi och diskutera en kranskärlsoperation med graft, alternativt en ballongvidgning för utvalda fall.

Jag funderade över om hur min situation skulle ha bedömts på den tiden – jag hade nog blivit inlagd som »hjärtOBS« (man hade ju fler vårdplatser då). EKG hade varit detsamma och inte visat några ST-förändringar. Provtagningen hade byggt på CK och transaminser, och jag undrar om de skulle ha visat något, med tanke på den diskreta troponinstegringen som jag hade. Så jag hade nog fått åka hem efter tre dygns observation som angina med nitroglycerin och kalciumblockerare. Så småningom, beroende på hur svår anginan skulle bli och beroende på utfallet av arbets-EKG, skulle det troligen bli en angiografi om jag inte gick och fick en transmural hjärtinfarkt under tiden. Låter som ett mer utdraget förlopp och mer reaktivt förhållningsätt.

År 2017 diagnostiserades och åtgärdades jag inom tre timmar. Hjärtövervakades utan ett extraslag och gick på permission (i och för sig på egen enträgen begäran) efter 43 timmar, försedd med sekundärprevention. Inte undra på att mortaliteten i hjärtinfarkt har minskat. Symtomfri och med Socialstyrelsens behandlingsrekommendation för LDL uppfylld, lever jag onekligen i den bästa av världar. Fast mina gener kan jag ju inte ändra.