Jag började studera medicin vid Umeå universitet 1989. Hur en medicinsk utbildning gick till på den tiden kan nog alla som läser Läkartidningen komma ihåg något av. Därefter började AT, följt av ST, som därefter följts av specialistläkartjänst. Och nu i dag en överläkartjänst.

Under hela denna resa har jag arbetat med patienter. Det är liksom det man gör i sjukvården. Man möter, samtalar, diagnostiserar och någon gång behandlar patienter. Patienter är en speciell kategori människor. Att vi benämner dem patienter har nog att göra med att de av någon anledning har sökt sig till det som vi i dessa dagar kallar för hälso- och sjukvården. Skulle vi sälja smarttelefoner så skulle dessa människor kallas kunder. Jag skulle kallas säljare. På bank skulle dessa människor fortfarande kallas kunder. Men säljarna heter då helt plötsligt rådgivare. Så terminologin är på något sätt den standard vi har att förhålla oss till. Men nu kallas de inte längre patienter. Nu ska de benämnas personer.

Men för att återgå till det jag vill ha sagt. Jag har behandlat patienter/personer under hela min karriär. Jag är ortoped. Så jag har opererat patienter/personer, men också avstått från att operera patienter/personer. Ofta, men inte alltid, har dessa patienter/personer blivit nöjda med behandlingen. Det är liksom idén med det hela. Jag har kollegor som har behandlat patienter/personer för cancer. De har under en karriär opererat, strålat, cellgiftsbehandlat, blodtrycksbehandlat, samtalsbehandlat … (pust). Ja, de har helt enkelt haft nära kontakt med patienter/personer i hela sitt yrkesliv. Naturligtvis har inte alla möten avlöpt friktionsfritt. Men bland de kollegor jag respekterar och har som förebilder har jag i stort sett bara hört goda berättelser från de människor vi kallar patienter/personer.

Det kan vara att de som aldrig träffar patienter/personer har en något annorlunda syn på vad vi gör i sjukvården. Valfrihet är ju i dag något som det pratas mycket om. Sjukvård ska vara som när du köper en bil eller en bit pizza. Att sjukvården är solidariskt skattefinansierad är det ingen som funderar över. Men det är nog för att opinionsbildare som Timbro lägger ner stora summor på att vi ska se sjukvården som vilken vara som helst. Att vi patienter ska bli personer, som i sin tur ska bli konsumenter, så att den i dag solidariskt finansierade allmänna sjukvården ska privatiseras i små och omärkliga steg.

Ibland läser jag böcker. Många blir förvånade när jag nämner detta. Men ibland läser jag böcker. En av dessa böcker heter »Under new public management. Institu­tional ethnographies of changing front line work«.

Där går det att läsa om valfrihet i vården. Det är ett mycket intressant stycke där man intervjuat två välutbildade kvinnor som genomgått bröstcancerbehandling på ett cancerinstitut i Kanada. Jag lägger ut några stycken översatt text:

»I nedanstående avsnitt återspeglar Robyn ett möte med sin onkolog efter att hennes cytostatikados hade minskats för att lindra svåra biverkningar:

Robyn: Han sa, ’Tja, vad vill du göra? Vill du gå tillbaka till den fulla dosen och risken att ha en ny biverkningsepisod, eller vill du hålla fast på 15 procent. Den nuvarande dosen, minskad med 15 procent?’. 

Och jag kommer ihåg att jag tänkte: Fråga inte mig, det ska väl du som läkare bestämma. Men då blev jag snäll och tänkte – och det här kom jag på relativt snabbt – bara jag låter honom prata på i ungefär två och en halv minut så kommer det nog fram vad det är de/han egentligen vill göra. Så det var det jag gjorde.

Intervjuaren: Okej. Men hur lyckades du med det?

Robyn: Åh, jag vet inte, jag använde bara lite intervjutricks jag lärt mig, och uttryckte kanske lite osäkerhet. Men jag tänkte bara: kan jag bara få honom att prata på tillräckligt länge, så skulle han visa sitt rätta jag.

Intervjuaren: Och kommer du ihåg hur han visade sitt rätta jag?

Robyn: Tja, vid det speciella tillfället så var det klart att han ville att jag skulle gå tillbaka till full cytostatikados. Vilket jag gjorde.

Nästa berättelse: En liknande dynamik beskriver Sheila i en interaktion med sin kirurg när han presenterade möjligheterna vid mastektomi (sektorresektion eller total­resektion): Han sa: ’Det är ditt val. Jag ska göra vad du vill att jag ska göra.’ Och sedan pressade jag honom och jag sa: ’Vad skulle du göra?’ Han ville först inte svara. Och jag sa: ’Okej, vad är det bättre valet, rent medicinskt, vad är det bättre valet?’ Och han sa: »Min åsikt är att ju mer vävnad jag kan ta bort, desto lägre risk för återinsjuknande’.«

Att välja behandling. Vem är det som ska välja och varför? Är det inte så att patienten/personen ska få den behandling som är bäst? Frågan blir för mig: Varför utbildar vi läkare? Ska inte vi föreställa experter inom området hälso- och sjukvård? Ska vi liknas vid säljare av smarttelefoner? Eller ska vi liknas vid de »rådgivare« vi möter som kunder på banken?

Vem har ansvaret när patienten/personen till slut tagit sitt eget beslut? Jo, det är ju patienten/personen som har ansvaret. Likt kunden som köper en smarttelefon, eller köper en tjänst på banken, så har du som patient/person/kund ansvaret för din egen behandling. Det är ju inte bankens fel att du valde »fel« aktie eller fond. Och om du är välinformerad ansvarar inte sjukvården för din behandling. När du gjort ett eget val är du också ägaren av problemet.

Kan det här möjligen vara något att begrunda när vi diskuterar valfrihet i sjukvården? Den förvirrade patienten/personen/kunden som nästan dagligen möter mig när jag förklarar det krav som ligger på patienten/personen/kunden att välja sin egen vård. Den massa av information som patienten/personen/kunden och anhöriga/kunderna ska ta till sig när behandling ska startas i samband med dia­gnostiserande av livshotande sjukdomar. Ska vi likställa hälso- och sjukvård med bankaffärer?

Kan någon svara på den frågan så kan vi nog också få svaret på frågan vissa av oss ställer sig när nya managementidéer tar plats inom hälso- och sjukvårdssektorn.

Vad har vi ägnat oss åt på vårdcentraler och sjukhus i alla år? När tillskyndare av idéer som t ex PCV (personcentrerad vård) indirekt antyder att vi inte har arbetat med personer/patienter.