Uppsala senioruniversitet ordnade i september en resa till Norditalien som ett vänskapsutbyte med en grupp italienska medlemmar i »Università della terza età« (Den tredje ålderns universitet) i Lignano Sabbiadoro. De hade tidigare besökt oss i Uppsala under våren.

Under resans andra dag besökte vi Trieste, och jag upplevde där hur synen på höger öga plötsligt försämrades till följd av geléartade grumlingar i synfältet som tillkom. Efter att ha rådfrågat ögonsköters­kan på UAS fick jag uppmaningen att söka akut för bedömning och för att få behandling insatt om det skulle behövas.

Tillsammans med en reskamrat, Eva Carlestål, som har både bättre syn och betydligt bättre italienska, begav jag mig till akutmottagningen (»Pronto soccorso«) i taxi. Väl framme fick vi köra ända in till ambulansinfarten och möttes där av två grönklädda sjukvårdare som säkerställde att jag kunde gå själv och inte var i behov av bår eller rullstol. De försvann sedan lika fort som de kommit.

Vi kom direkt in till en reception, där två sköterskor arbetade. Den ena tog upp en kort anamnes, helt fokuserad på det aktuella problemet och lyckades samtidigt kontrollera mina vitalparametrar. Den andra dokumenterade i bakgrunden. Efter cirka 10 minuter var det hela klart och dokumenterat. Allt var dessutom rätt uppfattat, kunde vi läsa oss till. Man hade också beställt taxi till Ospedale Maggiore, där ögonspecialisten (»l’oculista«), började sin jourtjänstgöring kl 17.00.

Efter cirka en timmes väntan kom vi in på slaget 17. Jag blev direkt undersökt av en assistent som kontrollerade synförmågan och därefter av specialisten som mikroskoperade i två omgångar, före respektive efter dilatation. Även här arbetade man i par: specialisten redogjorde för sina fynd och assistenten dokumenterade fort­löpande. En glaskroppsavlossning konstaterades. Det hela gick fort, men någon stress märktes inte, och bemötandet var mycket vänligt. EU-kortet skannades in och ingen betalning krävdes vid det akuta besöket. Jag fick åka tillbaka med den upprättade journalen i handen.

Två dagar senare ville man genomföra en kontroll med tanke på eventuell näthinneavlossning. Vi for tillbaka till Trieste och kom in några minuter före den tid vi fått. Kontrollundersökningen genomfördes av en yngre kollega, men specialisten som vi träffat vid akutbesöket gjorde också en undersökning och jämförde det hon tidigare noterat med dagens fynd – detta trots att hon egentligen var upptagen på ögonoperationsavdelningen. Ett speciellt minne från undersökningen är det lilla träkrucifix jag såg på väggen då min blick skulle riktas uppåt.

Men nu hängde något upp sig – man kunde inte få in mig som patient i datasystemet, vilket ledde till att min reskamrat Eva fick uppsöka administrationen och reda ut begreppen. Hon blev där utskälld för att läkarna inte klarade dator­hanteringen som de skulle (!) och fick sedan gå vidare till en annan administrativ enhet och betala en smärre summa (17 euro) innan jag släpptes in i journalsystemet som det var tänkt.

Man beslutade att komplettera under­sökningen med ett ultraljud, som genom­fördes i annan lokal, men utan onödig
tidsspillan. Försedd inte bara med jour­nal­text utan nu också med ultraljuds­bilder fick jag åka tillbaka till Bibione,
där vi var inkvarterade. Mina italiens­ka värdar visade stor omtanke och gjorde allt de kunde för att underlätta för mig.

Sammanfattningsvis upplevde vi ett mycket kompetent och vänligt bemötande, trots ett akut besök mitt i det ordinarie programmet. Det enda som egentligen hängde upp sig var de administrativa sy­stemen … Som patient tyckte jag att arbetet på mottagningen flöt på ett påfallande effektivt sätt: man passade tider, arbetade i par, vilket gjorde att all dokumentation var färdig då undersökningen var slutförd, och man vidtog andra åtgärder i anslutning till besöket som att skriva recept, skriva ut och skicka med journalhandlingar, beställa taxi och hämta patienter så att de hamnade på rätt plats på det stora sjukhuset.

En möjlig nackdel skulle kunna vara det starka fokus man lägger på det akuta problemet, som kan medföra att eventuella andra faktorer av betydelse inte riktigt kommer med.

Ett ovanligt exempel på kontinuitet var det läkarbesök på Akademiska sjukhuset, Uppsala, som jag fick göra dagen efter hemkomsten: läkaren jag träffade var italienare, specialistutbildad i Schweiz, och således hade han inga problem att till­godogöra sig den digra journalbunten från Trieste.

»Tutto a posto!« (Helt okej!)