Tidigt i mars 1753 mönstrade förste fältskären Carl Fredrik Adler (1720–1762) på skeppet »Prins Carl«, en ostindiefarare som skulle komma att bli borta i drygt tre år. Det var inte Carl Fredriks första resa. Efter att ha studerat medicin i Uppsala under Rosen-stein och Linné hade han varit andre fältskär på fartyget »Hoppet«. Under den resan samlade han naturalier åt Linné, och försvarade 1752 sin avhandling: »Noctiluca marina« (om mareld).

Under resan med »Prins Carl« förde Carl Fredrik noggranna anteckningar om sina patienter. Denna skeppsläkarjournal har bevarats i släkten och nu ställts till Paul Hallbergs och S Bertil Olssons förfogande. De har inte bara transkriberat och kompilerat de delar av journalen som är bevarade utan även försett den med en välskriven inledning om Adler, om skeppet »Prins Carls« långa expedition samt om sjukdomar och sjukvård inom långväga sjöfart vid den tiden. Dessutom, vilket är till god hjälp för läsaren, har de gjort särskilda listor med ordförklaringar, förkortningar, sjukdomsdiagnoser, Adlers läkemedel och fler därtill.

Under läsningen av journalanteckningarna kommer man helt naturligt att fundera över de diagnoser Adler ställde. Några kände han säkert bättre än dagens läkare. Skörbjugg var en vanlig sjukdom hos sjöfarare och naturligtvis lätt för Adler att känna igen. Diagnosen nämns dock bara i sex fall, vilket måste varit lågt för den tiden, när en del expeditioner förlorade upp emot eller mer än halva besättningen i den sjukan. Det var först drygt 20 år senare som James Cook lät besättningen på ett av sina fartyg inta C-vitaminrik kost i form av surkål och fann att ingen drabbades av skörbjugg – en kunskap som dock inte togs till vara. Adler hade kanske ändå hört talas om att vegetabilier kunde påverka sjukdomen. Han lät hudsåren gnidas med »några skiämda citroner«, och ordinerade intag av »Spiritus cochleare«, vilket var finskuren skörbjuggsört, som efter blandning med konjak och destillation troligen var C-vitaminfri.

Intressant är att det som vi kan uppfatta som »modernt« fanns redan då; till exempel tog han sig an lärstyrman Christian Wirgin, 20 år, med »Morbus febris Synocha. non putris«. Adler önskade åderlåta honom, »men som han aldrig giordt det förn, ansåg han denna operation med horreur. Jag gaf honom therföre in kl.8 Antispasmod. Scrup.« Alltså det vi i dag kallar patientmedverkan!

Adler reflekterar också över integritet. I juni 1754 behandlar han »Cadetten Olof Flygare. 24 år Gift, fet och frodig«, som sökte för sitt »membrum virile, som var uppsvullet och krokukt utföre, af en starkt flytande Dröppel … emedan har horat med de swarta kånorna långs kusten vid flera tillfällen«. Hur Adler kunde mena att han åstadkommit full bot 28 dagar senare kan man fundera över, men det finns ett intressant tillägg: »Obs. Jag hade ej giärna infört i Dagboken, en för Personen så skamlig siukdom; men Respective Directionen har sin befallande Instruction för mig ej giordt något förbehåll, ej heller har pat. bedt mig Cachera sitt onda, utan skrattat theråt, sen han blifwit frisk, såsom någon synnerlig merit och bedt mig fritt föra det in i Journalen.«

En del diagnoser är nog lika välbekanta i dag som för Adler: »hans owårdighet at ständigt sitta för elden i Cabysan, supa bräwin och röka tobak, thill dess man med wåld och stränghet feck hålla honom därifrån« är inledningen på en beskrivning av vad som sannolikt är ett delirium.

Besättningen ombord på »Prins Carl« var 153 man samt en fripassagerare. Av dessa avled 17 och fyra rymde. För tiden måste det ha varit ett mycket högt överlevnadstal. Efter att ha läst Carl Fredrik Adlers journalanteckningar tror jag att hans insatser starkt bidrog till det.

Det här är en helt underbar bok. Den perfekta gåvan till en jubilar, eller vid en pensionsavgång. Och för alla andra intresserade av medicinsk och marin historia.