Våra kroppar är gjorda för att vara i rörelse, för att gå, springa, klättra, bära, arbeta. Men knappast för att sitta, ligga, eller äta i överflöd. Redan på 1800-talet började man förstå att träning kan användas som behandling vid vissa hjärtsjukdomar, som hjärtsvikt. Promenader i frisk luft som i Alperna ansågs särskilt nyttigt [1]. Sverige var ett föregångsland och vid det statligt subventionerade Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet som grundades 1821 behandlades en rad åkommor med gymnastik [2]. Sjukgymnastiken betraktades här som en vetenskap som skulle revolutionera medicinen, vilket den i viss mån också har gjort. Dr Gustaf Zanders lär omkring 1890 ha sagt att »jag skall taga bort det öfverflödiga fettet, (…) fördriva bleksoten, upphäfa blodbristen, vidga andhemtningsverktygen, kufva magkatarren och reumatismen, räta ut hela samhället och ställa det på säkra fötter« [3]. Främst behandlades ortopediska åkommor, men såväl lungsot som »organiska hjärtfel« och »fatty heart disease« kurerades med det som internationellt kom att kallas »the Swedish method« [4].

Redan då diskuterades dock riskerna med träning och fysiskt arbete hos äldre och vid olika typer av hjärtsvikt och klaffsjukdom [1]. Under första hälften av 1900-talet började man också förstå att den utbredda sängvilan som vanligen förskrevs vid allehanda sjukdomar i själva verket bidrog påtagligt till sjukdom och död, vilket bl a utmynnade i en symposieskrift 1944 med titeln »The abuse of rest in the treatment of disease« [5].

Idag vet vi alla att det är nyttigt att träna och idrotta. Idrott berör, väcker känslor, åsikter, glädje, och ibland besvikelse. Många tränar och idrottar, inte sällan intensivt, upp i hög ålder. Men var går gränsen? Hur mycket kan man träna och idrotta? Vilka risker finns det? För alla? Hur påverkar underliggande hjärtsjukdom risken med intensiv träning? Dessa och många fler frågor belyses på ett utmärkt sätt i boken »Idrott och hjärtat«, där några mycket kunniga kolleger beskriver det medicinska kunskapsläget inom träning, idrott och hjärtsjukdom i detalj.

Boken är uppdelad i tre delar där den första handlar om det förmodat friska hjärtat, och effekter av fysisk aktivitet. Del två handlar om det sjuka hjärtat, där hjärtsjukdomar hos idrottare samt träning och risk hos patienter med etablerad hjärtsjukdom diskuteras. Den tredje delen avhandlar en rad praktiska tillämpningar, som synkope vid idrott, screening, kardiogenetik, anhörigutredning, differentialdiagnosen ansträngningsutlöst astma mm. Just denna del kommer vara till god nytta för många praktiserande kollegor.

Boken är mycket välskriven, och kan av den intresserade med behållning läsas från pärm till pärm, men kommer säkert mest till användning som referensverk för läkare inom både allmänmedicin och internmedicinska subspecialiteter som kardiologi och klinisk fysiologi. Den riktar sig inte bara till läkare utan kan med fördel läsas och användas också av idrottsintresserade sjuksköterskor, fysioterapeuter, naprapater, kiropraktorer och idrottslärare.