Läkare borde ha goda förutsättningar att bli politiker och att diagnostisera och behandla sjukdomar i samhället. Den norska statsministern Gro Harlem Brundtland började som läkare och avslutade sin karriär som generalsekreterare för WHO. Hon var en av de första som beskrev fetmaepidemin hos barn. Huru­vida den argentinske läkaren Ernesto »Che« Guevara var en revolutionshjälte eller terrorist kan säkert diskuteras. Men det är helt klart att den bosnisk-serbiske psykiatern Radovan KaradŽić och den syriske ögonläkaren Bashar al-Assad tillhör nutidens värsta diktatorer och krigsförbrytare. Att Georges Clemenceau – en av 1900-talets mest framträdande politiker – var läkarutbildad är kanske mindre känt. Ett monument har rests till hans ära vid Champs-Élysées vid sidan av de Gaulles. Clemenceau var Frankrikes ledare under första världskriget. Nu har det också utkommit en utmärkt svensk biografi om honom med titeln »Den franske Tigern« av Mats Krantz.

Georges Clemenceau föddes i västra Frankrike år 1841. Hans far, farfar och farfars far var läkare. Läkarstudierna ägde rum i Paris och var till en början framgångsrika. Det var en orolig tid i Paris, särskilt i Latinkvarteren där Clemenceau bodde. Napoleon III hade gjort sig till envåldshärskare 1852. Haussmann höll på att riva stora delar av Paris för att få plats för de berömda boulevarderna. Clemenceau engagerade sig i demonstrationerna och hamnade i fängelse. Han kom i kontakt med Victor Hugo, Léon Gambetta och Claude Monet. Eftersom han börjat försumma sina medicinska studier fick han bara arbete på mentalsjukhuset La Bicêtre i utkanten av Paris.

Han skrev dock en avhandling, som baserades på mikroskopiska studier. En av hans lärare menade att medicinens landvinningar borde användas politiskt för att förbättra hälsotillståndet hos befolkningen. En liknande uppfattning hade den berömde tyske patologen Rudolf Virchow.

Av flera olika skäl valde Clemenceau att avbryta sin läkargärning. I stället åkte han till England med sin far och träffade Herbert Spencer och John Stuart Mill och intresserade sig mer för social ingenjörskonst. Han tillbringade även några år i USA och gifte sig med en amerikanska. När de kom hem öppnade han en praktik i Vendée, där han fötts och växt upp.

I samband med det fransk-tyska kriget lämnade Clemenceau brådstörtat landsorten och for till Paris 1870. Han engagerades i försvarsregeringen och blev sedan borgmästare i Montmartre, som var bedrövligt fattigt. Han organiserade skolundervisning och utdelning av mat och kläder och öppnade också en läkarmottagning, där han även tog emot obemedlade patienter. Barnadödligheten var förskräckligt hög, särskilt bland barn födda utanför äktenskapet. Clemenceau försökte uppmuntra mammorna att amma.
I slutet av 1800-talet introducerades kuvösen i Paris understött av myndig­heterna, då man var orolig  för att alltför få  franska barn skulle kunna överleva till nästa krig mot tyskarna. Huruvida Clemenceau var involverad i detta är oklart.

Efter kriget fortsatte han som omväxlande journalist och politiker på heltid. Han  stod upp för upplysningsidealen och lät publicera Zolas berömda artikel »J’accuse«, som gick ut på att anklagelserna mot den judiske kaptenen Dreyfus var falska.

     Clemenceau var premiärminister under det första världskrigets år. Frankrike var nära att ge upp mot tyskarna, särskilt efter att de tyska divisionerna flyttades från östfronten till västfronten, som en följd av den ryska revolutionen. Men Clemenceau såg till att de franska, brittiska och amerikanska krigsmakterna fick en gemensam ledning under general Foch och kunde vinna kriget. Clemenceau ledde fredsförhandlingarna i Versailles, vilket han var väl skickad för eftersom han också talade bra engelska efter sina amerikans­ka år. Den allmänna uppfattningen är att Clemenceau var den som hårdast krävde landavträdelse och skadestånd från Tyskland. Men det stämmer inte riktigt, för även om han var mycket skarp i sina repliker var han också kompromissvillig. Under slutet av sitt 88-åriga liv ägnade han sig åt en omfattande korrespondens och skrev flera böcker, bland annat om sin vän Claude Monets näckrosmålningar.

Mats Krantz skriver medryckande, även om det ibland kanske är lite väl detaljerat. Men det är ändå intressant med alla namn som nämns, särskilt för en frankofil som ofta är i Paris. Nu får man äntligen veta något om alla de generaler och politiker som givit upphov till så många gatunamn. Och man blir också upplyst om flera av de förskräckliga skyttegravsslagen under första världskriget. Kanske det spelade en viss roll att Clemenceau var läkare från början, då han engagerade sig för soldaternas hälsotillstånd och ofta besökte skyttegravarna med risk för sitt eget liv.