Den 28 augusti 2015 lämnade jag Läkartidningens redaktion för att bevaka den presskonferens där Karolinska institutet (KI) skulle meddela resultatet av oredlighetsundersökningen mot Paolo Macchiarini. Efter att ha bevakat frågan i nästan ett år, skrivit tiotals artiklar och plöjt igenom hundratals dokumentsidor var jag övertygad om att Macchiarini skulle fällas. Bristen på överensstämmelse mellan vad Macchiarini hävdade om sina operationer med konstgjorda luftstrupar i vetenskapliga artiklar och vad som stod att läsa i patienternas journaler var så slående att det var svårt att tänka sig ett annat utfall.

Men trots den övertygande bevisning som de fyra anmälande läkarna hade lagt fram friade KI:s ledning Macchiarini. Det fanns »ofullkomligheter« i hans artiklar, och han hade inte uppfyllt KI:s »högt ställda krav på kvalitet«. Men de uppenbart vilseledande påståendena om patienternas tillstånd utgjorde inte forskningsfusk, enligt KI.

Med tanke på vad vi vet i dag är det lätt svindlande att fundera på vad som hade hänt om KI:s beslut hade blivit sista ordet i den så kallade Macchiariniaffären. Skulle Macchiarini, med KI:s goda namn i ryggen, än i dag ha fortsatt att riskera patienters liv och hälsa med sina chansartade metoder, på Karolinska universitetssjukhuset (KS) eller på andra håll? Skulle Macchiarinis »lyckade« operationer ha legat till grund för nya stora forskningsanslag till KI, alltmedan patienternas verkliga öde föll i glömska?

Men KI:s friande blev inte sista ordet. I dokumentärserien »Experimenten«, som sändes i januari 2016, avslöjade SVT-journalisten Bosse Lindquist och hans medarbetare allvarliga oegentligheter i samband med Macchiarinis luftstrupsoperationer och visade att det fanns stora frågetecken kring KI:s beslut. Efterdyningarna av avslöjandet lever vi med än i dag.

Bosse Lindquists nya bok »Macchiariniaffären« återberättar historien från »Experimenten« med ytterligare detaljer. Men boken är också en beskrivning av en journalistisk process där insatserna blir allt högre. För att kunna avgöra om Macchiarini verkligen hade brutit mot regelverk och etiska normer, eller om det bara var otur att operationerna misslyckades, var man tvungen att sätta sig in i vetenskapen på djupet och spåra så många som möjligt av hans patienter. För att få ihop en budget valde man tidigt att satsa på en serie i tre delar. Men det hade så klart varit svårt att göra tre timmar tv om en oskyldigt utpekad forskare.

Förutom inblickar i seriens tillkomst innehåller boken en del nya och intressanta uppgifter kring Macchiarinis verksamhet innan han kom till KI. Mönstret verkar ha varit detsamma överallt: efter ett tag har man fått nog av hans risktagande och ovilja att ta ansvar för sina patienter och satt stopp. I Barcelona, där Macchiarini utförde den första operationen med en decellulariserad strupe, förefaller man relativt snart ha insett att metoden inte fungerade. Men i stället för att gå ut med detta offentligt stoppade man bara Macchiarini i det tysta från att utföra fler operationer (för övrigt precis samma sak som skedde på KS ett antal år senare när det framkom att inte heller plaststruparna fungerade). Eftersom Macchiarinis renommé när han värvades till KI till stor del vilade på hans påstådda framgångar med decellulariserade strupar är det inte osannolikt att hans operationer med plaststrupar aldrig blivit av och en del av hans patienter kanske varit vid liv i dag om sanningen om de donerade struparna hade varit känd.

Det ska sägas att dessa uppgifter, liksom merparten av uppgifterna i boken, kommer från anonyma källor. Orsaken till att man inte träder fram är densamma hela tiden: man är rädd för repressalier om man öppet ifrågasätter kollegor och arbetsgivare. Beskrivningen av hur de fyra läkarna som anmälde Macchiarini behandlades visar att det är en oro som tyvärr inte är ogrundad.

»Macchiariniaffären« blir därför ännu en påminnelse om behovet av att göra upp med den akademiska hederskulturen. KI:s nya ledning har sagt sig vilja fostra en ny kultur av öppenhet, lyhördhet och delaktighet på lärosätet. Vi kan bara hoppas att man lyckas. För annars lär vi få se fler Macchiariniaffärer.

Läs även

Bosse Lindquist om Macchiarini-boken: Ville förstå systemfelen