Författaren och kardiologen Kenneth Pehrsson har genomfört ett storstilat kulturellt och medicinskt arbete genom att skriva om William Harveys liv och gärning samt att i sin helhet för första gången till svenska översätta Harveys epokgörande vetenskapliga skrift »De motu cordis et sanguinis« (Om hjärtats och blodets rörelser, upptäckten av hur cirkulationssystemet hos människa och djur fungerar). Vidare beskrivs hur Harveys bok mottogs i omvärlden och vad senare cirkulationsforskning har tillfört.

Boken kommer ut 390 år efter originalskriften – inte en dag för tidigt! Tanken svindlar när man läser översättningen och betänker innehållet – sett i ljuset av att »De motu cordis« första gången kom ut samma år som regalskeppet Vasa sjönk 1628.

Jag finner boken fascinerande i sin helhet, lättläst och med ett fint språk, såväl i den nyskrivna texten som i den översatta. Jag kan inte bedöma översättningen på annat sätt, då jag inte läst den engelska översättningen och inte heller behärskar latin, det språk som Harveys bok skrevs på. Jag uppfattar att Harvey själv i sitt verk lägger sig vinn om att vara mycket pedagogisk: han vill vara tydlig i sina observationer och hur de ska förstås, språket är gjort för fler än experterna. Han är vördnadsfull mot sina historiska referenser, ibland 1 000 år gamla eller mer. Det får mig att tänka hur pedagogiskt framsynt Harvey var, men också att kunskap kunde anses farlig, och det gällde att vara varsam utan att tulla på sanningskravet.

Jag tror att denna bok är mycket välkänd för flertalet svenska medicinare, men ändå inte känd till sitt kunskapsinnehåll och som exempel på hur vetenskap ska bedrivas. Kenneth Pehrssons bok fyller, som jag ser det, ett tomrum i svensk medicin av i dag, främst genom att visa hur forskning ska gå till genom ödmjukhet, metodiskt arbete och inte minst ihärdighet och envishet.

Boken är historiskt värdefull genom beskrivningen av hur medicinsk utbildning bedrevs, och för den delen inte bedrevs bra. Det berättas hur en ung, välbeställd och av sin far utvald son får studera vidare, den visar Harveys självständighet när denne söker sig från Caius College i Cambridge – vars undervisning i medicin inte tillhörde toppen – till Padua i Italien, där samtidens bästa utbildning, med möjligheter till obduktion, fanns att hitta.

Låt vara att bilder och illustrationer i boken inte är källangivna, men de är både vackra och illustrativa. Livet för en ambitiös student och hans senare gärning och utveckling vid St Bartholomews sjukhus och vid hovet och i Royal College of Physicians, är skildrat på ett intresseväckande och välskrivet sätt. Att London vid tiden hade 150 000 invånare och att det var oroliga tider efter drottning Elisabets död stämmer till eftertanke: ensam vid denna tid måste vara mycket stark.

För anmälaren framstår Harveys upptäckt av hur cirkulationen fungerar som modig och välgrundad i de egna tankarna och de genomförda experimenten. Att genom obduktion, tidigare hypoteser och egna experiment komma fram till att hjärtat är en pump, att höger- och vänstercirkulationen hänger ihop i ett kretslopp, och att lungartärens blod filtreras genom lungorna och inte genom septum var stort. Kapillärerna och syrets roll var inte kända, och de historiska källorna sa emot – allt visar på Harveys tankeförmåga och de empiriska experimentens kraft för att bygga ny kunskap. Läs boken – den är mycket läsvärd för alla medicinskt intresserade!