Självskadebeteende är vanligt förekommande framför allt bland ungdomar och unga vuxna. Beteendet tycks också ha ökat explosionsartat på senare år. Självskadan kan ha suicidal prägel och är en riskfaktor för senare suicidförsök.

Men den kan också vara icke-suicidal och i stället vara ett uttryck för annan psykisk ohälsa. Det är närmast på detta senare icke-suicidala beteende boken koncentrerar sig, utan att för den skull glömma bort allvaret i suicidala handlingar. Svårighetsgrad och intensitet varierar, och både patienten och anhöriga påverkas. Problematiken är komplex och mångfasetterad. Dessa patienter får inom sjukvården lätt en stämpel att vara »manipulerande«. Ofta leder tankarna till personlighetsstörning och misslyckade behandlingar. Få eller inga mediciner fungerar.

När nu psykologerna Johan Bjärehed och Johan Bjureberg skrivit boken »Självskadebeteende – upptäcka, förstå och behandla«, vilken ger oss en fördjupad inblick i självskadebeteendets anatomi, så är vi därför tacksamma. Inte så att enkla patentlösningar målas upp, dessa har ju aldrig förekommit, utan snarare beskriver de ett möjligt sätt att arbeta med denna svåra problematik. 

Här nyanseras sättet att se på själva handlingen och sätter den i en större kontext som handlar om ohälsa över lag och om symtom på en bakomliggande ångest, stress eller oförmåga att stå ut med negativa affekter. Texten vill öka förståelsen för hela individen och dennes problematik. Och det gör den. För är det verkligen manipulerande vi ser? Den alternativa hypotesen handlar i stället om att dessa individer beter sig som de gör eftersom att de inte kan annat och att de inte har andra strategier att ta till. 

Den förklaringsmodell som förs fram för självskadebeteendet kan närmast beskrivas som »lustprincipen«, som Freud beskrev redan i början av förra seklet, nämligen att individen söker det som upplevs positivt och tenderar att undvika det som upplevs negativt. Beteendet som följer kan vara belönande i det korta perspektivet men förödande i det långa. 

I stället undersöks och eftersträvas ett mer konstruktivt förhållningssätt till patientens illabefinnande, och boken beskriver en systematiserad behandling för att lära individen att avleda, stå ut med och distrahera sig för att undvika det obehagliga för stunden för att sedan hitta ett beteende som i det långa loppet är mer konstruktivt och ändamålsenligt.

Här ges hemläxor och uppgifter, och anhörigas problem lyfts i ett utmärkt kapitel som mycket väl skulle kunna användas för att öka anhörigas förståelse för psykisk ohälsa oavsett problematik. Skola och idrottsföreningar och liknande samhällsinstanser får också välbehövlig information hur man kan tänkas bemöta självskadeproblematik.

Det som dock saknas i denna bok är strategier för hur vi ska behandla dessa patienter i slutenvården, där beteendet tenderar att accelerera. I stället nämns endast att slutenvård kan bli aktuellt om måendet och självskadebeteendet blir alltför svårt. Texten om hur ett självskadebeteende kan »smitta« på en slutenvårdsavdelning är mycket intressant och skulle gärna ha kunnat utvecklas mer. Boken har ett tydligt öppenvårdsperspektiv och vänder sig framför allt till psykologer och terapeuter. Tyvärr är dock dessa få och våra allmänpsykiatriska öppenvårdsmottagningar ofta överbelastade. Men det är en annan fråga.