Epidemiologi uppfattas av många endast som en metod och ofta till och med som en del av biostatistiken. Men Jonas Björk visar väldigt tydligt i sin bok att båda är fel. Han visar bland annat genom ett stort antal exempel att det naturligtvis finns epidemiologisk metodik men också fundamental epidemiologisk sakkunskap om sjukdomars förekomst, bakgrund och konsekvenser. Björk beskriver också ett stort antal biostatistiska metoder som förstås är nödvändiga inom epidemiologin, men som inte är mycket värda om det inte finns en epidemiologisk kontext där frågeställningen formuleras och som ser till att rätt data finns och att det finns ett sammanhang att tolka resultaten i. 

Björks bok handlar om epidemiologisk forskningsmetodik, men har den möjligen mer säljande titeln »Praktisk epidemiologi för medicin, vård och folkhälsa«. Boken är välskriven på ett koncist och lättillgängligt sätt och med ett elegant pedagogiskt upplägg som gör den lätt att hitta runt i. Följaktligen ryms mycket på de 427 sidorna. 

Boken börjar med historia och pekar ut Hippokrates, Florence Nightingale, Hans Rosling med flera. Det vill säga: epidemiologiska undersökningar har gjorts länge, och länge gjordes de av observanta och smarta läkare och av andra som var bra på att räkna. Men mot slutet av 1900-talet påbörjades en gigantisk teoretisk och metodologisk utveckling. Kanske därför att forskningsfrågorna blev svårare genom att det kunde ligga decennier mellan exponering (rökning) och diagnos och genom att etiologin var multifaktoriell (hjärtsjukdom). Det är denna moderna epidemiologiska metod som Björk lär ut i sin bok. 

Boken innehåller allt som man förväntar sig, det vill säga redovisningar av incidens och prevalens, kohort- respektive fall–kontrollstudier samt analys av data. Men också sådant som inte är lika självklart: ett avsnitt om GDPR och ett om användning av befolkningskohorter och länkning till registerdata finns. Det finns också ett avsnitt om rapportering och redovisning av forskning som beskriver både STROBE-riktlinjerna och »open-access«-publicering. Både klinisk epidemiologi och metaanalys har fått egna kapitel.

I dagens läge, där procedurer i SAS ofta ersätter explicita matematiska eller statistiska modeller, är det uppfriskande att notera att Björk faktiskt skriver ut formlerna för hur man beräknar konfidensintervall och en del annat i några specifika epidemiologiska situationer. Den stora mängden aktuella och illustrativa exempel är en stor tillgång för läsaren. Även om boken är pedagogisk och välskriven så finns det avsnitt som rör komplext material och som inte är särskilt lättillgängliga för den som stöter på dem för första gången. Där kommer exemplen särskilt väl till pass.

 Vem ska läsa den här boken? Den är tjock och behandlar ett område som av och till är komplext. Följaktligen tar boken ett bra tag att läsa för den som är ny inom området. För den som vill lära sig ganska mycket om epidemiologisk forskningsmetodik är den förträfflig. Boken är i och för sig också förträfflig för den som bara vill lära sig det mest basala, men då kommer bara en del av boken i spel. 

Den fyller också en bra funktion på hyllan som en referens- eller uppslagsbok för en doktorand eller postdok. Jag tänker mig att boken också kan vara ett alldeles utmärkt hjälpmedel för den som undervisar i ämnet. Men den som ska läsa boken måste kunna svenska. Jag antar att författaren funderade en hel del innan han valde språk, för beslutet utesluter en rätt betydande del av den möjliga läsekretsen. Men kanske pågår redan ett översättningsarbete?