Olga Tokarczuk är den ena av årets två mottagare av Nobelpriset i litteratur. Hon är född 1962 och har redan fått flera stora litterära priser, däribland Man Booker-priset för sin bok »Löparna«. »Löparna«, eller »Flights« på engelska är en annorlunda bok om resor, där skildringen av människokroppen och sjukdomar spelar en framträdande roll.

Redan i andra kapitlet beskriver Olga sin egen kropp (fritt översatt från den engelska upplagan): »Mina lungor och skuldror är starka. Jag använder inga läkemedel, inte ens p-piller, och jag har inte glasögon ... Mina tänder är starka, kanske litet ojämna men intakta, och jag har bara en gammal fyllning … Min lever fungerar, liksom min bukspottkörtel. Höger och vänster njure är i fint skick. Min bukaorta är normal. Min urinblåsa fungerar. Mitt Hb är 127, mina leukocyter 4,5, min hematokrit 41,6, blodplättarna 228, ... liksom mitt bilirubin 4,2. Min IQ, om man lägger någon vikt vid det, är 121 …«

Tokarczuk betraktar på sätt och vis resandet som ett syndrom och beskriver sina resedagböcker som krönikor om en sjukdom. Hon beskriver att hon dras till det udda (fritt översatt från engelska): »... till missbildningar hos de som kallas original … som när maskan gått upp i en perfekt kjol, eller när en otäck del av metallskelettet som håller upp en klädmodell plötsligt poppar ut.« 

Och när hon reser omkring så fastnar hon för det absurda. Hon föredrar museet med salamandrar som har två huvuden, eller en delfinnjure i formalin, eller en fårskalle med dubbla par öron, dubbla par ögon och två munnar. Här på ett museum i Pennsylvania betraktar hon missbildade foster. Här ser hon äpplen i avvikande former som bevarats i alkohol.

Hon fantiserar om hjärtat, denna klump som är stor som en knytnäve och vars färg är ljusbrun. Det har i själva verket samma färg som kroppen, litet åt det gråa hållet, brunt och fult. Hon konstaterar att det är en färg vi aldrig skulle vilja ha inuti våra bilar, i våra hus. Det är insidans färg, ett mörker hos platser vi inte kan nå. Men blodet är mörkrött. Som en varning. Och när man blöder är det som om kroppens fodral har spruckit.

Tokarczuk verkar fastna för »Paris-syndromet«. Det som drabbar japanska turister på besök i Paris. De får hjärtklappning, svettas och hallucinerar. Bara hemresan kan bota, även om lugnande medicin kan fungera i det korta loppet. Verklighetens Paris är alltför överväldigande.

»Löparna« varvar fiktiva berättelser om enskilda människoöden (mannen som kommer ifrån sin fru och sitt barn under en semester vid Medelhavet), till betraktelser om fenomen som har med resor (och då inte bara flygresor, den engelska titeln »flights« till trots), såsom flygplatser … Flygplatser har blivit som städer. De har konstutställningar och kaféer och lanserar produkter. De har trädgårdar, köpcentra, restauranger men också banker, frisörer och massörer. Flygplatserna är de nya stadsstaterna. De har ibland mer gemensamt med varandra än de länder de ligger i. Som medborgare får du en adress som stavas 7D eller 16A (ditt säte) kombinerat med ett flightnummer. Boardingkortet blir en identitetshandling.

Men åter till kroppen, och beskrivningen av anatomen Verheyens bok »Corporis humani anatomica«, som Tokarczuk fastnat för. Hon beskriver hur Verheyen genomför sina dissektioner sittande – för han har bara ett ben, och då är det svårare att stå upp. Det andra har han amputerat i ungdomen, en sepsis kom vägen. En flyhänt kirurg blev Verheyens räddning. Men även utan ett ben så kan man känna av det. Vad är fantomsmärta? Hur kan man känna av ett ben som inte finns? Hur går man till väga när man dissekerar? Vad är dura mater, och kan man dela en människa på längden?

Tokarczuk ställer ovanliga frågor, varvade med betraktelser om resor där hon reser på allvar, på film och genom vackra bilder i National Geographic. Att läsa hennes bok är att fly verkligheten en smula.