Karin Hugelius, medicine doktor, anestesi- och ambulanssjuksköterska, är medförfattare till boken »Krishantering i praktiken«. Hon undervisar i akut-, ambulans- och katastrofsjukvård vid Örebro universitet.

Vilka budskap förmedlar du när du föreläser om katastrofmedicin?

– Jag poängterar att katastrofmedicin är en interprofessionell vetenskap som använder kunskap från många specialområden: läkare, sjuksköterskor, psykologer, logistiker, kommunikatörer … Man behöver kunskap från alla de hållen såväl i undervisningen som i praktiken. När stora katastrofer inträffar handlar det om att agera enkelt och tydligt, att jobba strukturerat men ändå vara väldigt öppen för improvisation. Katastrofhändelser går aldrig att planera i förväg, man måste förutsätta det oförutse­bara, vilket är en vetenskap i sig. Man måste till exempel kunna prioritera utifrån andra premisser än man normalt skulle göra i en vardagssituation, och ibland kanske vara beredd på att sänka den medicinska ambitionsnivån.  

Hur kom du att börja arbeta med katastrofmedicin och beredskap?

– Mer eller mindre av en slump. Som nybliven sjuksköterska för 20 år sedan reste jag runt och jobbade som volontär, och insåg snart att jag gillade akutsjukvård. Det är väldigt utmanande och spännande att arbeta i de här situationerna. Vid kriser och katastrofer ställs man inför det oförutsedda och får även göra insatser som egentligen inte har så mycket med sjukvård att göra, utan helt andra åtgärder – till exempel logistiska beslut, arbets­ledning, kommunikation …  Sådant tycker jag är lite roligt.

Du är också medicine doktor? 

– Jag är inte läkare, men har disputerat 2017 i medicinsk vetenskap med inriktning på vårdvetenskap. Min avhandling baseras på insatserna i samband med supertyfonen
Haiyan i Filippinerna i november 2013. Jag var med i FN:s första team som koordinerade katastrofhjälpen. 

Vad visar avhandlingen?

– Den undersöker katastrofens följder ur de drabbades perspektiv. Människorna i området fick själva beskriva vilka behov de ansåg att de hade haft, vilken hjälp de fick och hur katastrofen hade påverkat deras hälsa. Det visade sig att de drabbade och överlevande bedömde de psykosociala följdverkningarna av katastrofen som mer långtgående och av mycket större betydelse än de fysiska skador som de fick. Ett annat fynd var att vanliga radioutsändningar kunde underlätta återhämtning och främja hälsa. Genom att sända ut information om vilka sjukhus som var öppna eller vilka egenvårdsinsatser människor kunde göra, och även genom att bara spela musik, kunde
radion förmedla ett slags kän­sla av normalitet mitt i kaoset. Radion visade sig vara ett effektivt instrument att kommunicera med hundratusentals människor som inte hade tillgång till telefon, internet eller annat. 

Hur arbetar du i dag?

– Jag delar min tjänst mellan ambulansen i Karlskoga, där jag arbetar kliniskt, och Örebro universitet, där jag undervisar och forskar. Det är toppen eftersom forskning, undervisning och kliniskt arbete bör kombineras om man vill utvecklas. 

 

Namn: Karin Hugelius

Yrke: Medicine doktor, anestesi- och ambulanssjuksköterska, universitetslektor vid Örebro universitet; undervisar främst inom akut-, ambulans- och katastrofsjukvård.

Ålder: 40 år.

Bor: I Örebro.

Aktuell: Har nyligen gett ut boken »Krishantering i praktiken«, författad i samarbete med kollegan Jan Tapani, strategisk rådgivare på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).