Marie Inhammar, ST-läkare i pediatrik kom nyligen hem från arbete för Läkare utan gränser på ett fältsjukhus i anslutning till det stora lägret för rohingya-flyktingar vid gränsen mellan Bangladesh och Burma.

Hur var det att arbeta där?

– Vårt sjukhus låg i utkanten av lägret, av logistiska skäl. Lägret var enormt stort, utbrett på väldigt kuperad terräng. När man klev upp på en kulle och tänkte att därbortom var det kanske bara en eller två kullar till, så möttes man av ett böljande tältlandskap som såg ut att aldrig ta slut. Man kunde promenera en hel dag och nästan gå vilse, om det inte hade varit för volontärer bland flyktingarna som kunde guida en. 

Vilka insatser gjorde du?

– Läkare utan gränser hade flera olika fältsjukhus i lägret – det bodde ju en miljon människor där, och behoven var jättestora. Jag arbetade på ett diftericentrum där vi bara hanterade patienter med difteri – en sjukdom som man knappt längre känner till i Sverige. Men där i flyktinglägret utbröt en stor epidemi, mycket till följd av att folk bodde så tätt.  

Dog många i epidemin? 

– Lyckosamt nog var mortaliteten vid det här utbrottet lägre än befarat. Man har försökt förklara det med att flyktingarna kanske utvecklat en viss immunitet mot difteri redan innan de flydde från Burma. Vi tror att sjukdomen förekom där på grund av att rohingyerna inte hade tillgång till basal sjukvård och vaccination. På vårt sjukhus i flyktinglägret dog ungefär 50 personer. Jag minns särskilt en djupt tragisk händelse när vi tvingades se en fyraårig flicka kvävas till döds i sin långt framskridna sjukdom. Hon hade tagits in till sjukhuset för sent, medicinerna vi gav hann inte verka och vi hade ingen respirator som annars enkelt kunde ha räddat hennes liv. 

Det här var ditt tredje uppdrag för Läkare utan gränser? 

– Mitt första uppdrag var i Mosul i Irak sommaren 2017, när regionen var ockuperad av IS. Därefter var jag tre månader i Sydsudan. Arbetet man gör skiljer sig från ställe till ställe. I Bangladesh, där den lokala sjukvårdspersonalen har relativt bra utbildning, handlade det om patientarbete, men också kompetensutveckling, träning av teamarbete och en del chefsuppgifter som att lägga scheman och rekrytera ny personal. Men i Sydsudan, där det inte fanns läkare och sjuksköterskor att anställa lokalt, fick vi utbilda flyktingar för att hjälpa oss i sjukvårdsarbetet. 

Hur svårt var det att ge sig ut? 

– Jag ville göra någonting meningsfullt medan jag väntade på ST-placeringen. Jag ansökte, blev kallad till intervju, gick introduktionskursen i Stockholm och sedan var jag klar att åka. Det var ur praktisk synvinkel lätt eftersom jag lever ensam och hade bara mina föräldrar och syskon att ta hänsyn till. De blev ju oroliga. Mamma pratade inte med mig på två veckor efter att jag hade fått bekräftat att jag skulle ut på mitt första uppdrag. Men när de såg att allt gått bra var de mycket lugnare när det blev dags att åka igen. Nu tycker de att det som jag gör är bra och vill gärna berätta för folk om det.

Var du rädd någon gång?

– I Bangladesh, faktiskt aldrig. Till och med FN uttalade sig förvånat om hur relativt lugnt det var med tanke på flyktinglägrets storlek. Sedan är det ju alltid osäkert för dem som bor och rör sig i ett så stort läger, särskilt för ensamstående kvinnor och barn och efter mörkrets inbrott när belysningen är obefintlig. Men jag upplevde att det var en förhållandevis lugn och trygg miljö.

Namn: Marie Inhammar

Yrke: ST-läkare i pediatrik, Akademiska barnsjukhuset.

Ålder: 31 år.

Familj: Föräldrar och syskon.

Bor: I Uppsala.

Aktuell: Arbetar för Läkare utan gränser och har nyligen kommit hem från arbete i Bangladesh, i det stora lägret för rohingya, folket på flykt från Burma.