Åsa Stenberg, med dr och specialist i obstetrik och gynekologi, har skrivit tre romaner efter pensioneringen: »Flyktfågel«, »En handfull hund« och »Ett dunigt rede«. 

En trilogi på temat våld mot kvinnor?

– Jag hade opererat en höft och måste sitta stilla mycket, så jag började skriva ner sådant som jag redan hade tänkt ut. Den första boken skrev jag 2016, andra delen kom till 2017 och tredje blev färdig förra året. Handlingen utspelar sig i nutid. 

Hur fick du uppslaget till det du berättar om?

– Jag har jobbat i många år som gynekolog på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag var med och startade Rikskvinnocentrum – en enhet som i sjukvården skulle ta hand om kvinnor utsatta för sexualiserat våld. Där träffade jag många som hade sådana erfarenheter. Jag hörde dem berätta om vad de varit med om, och de där historierna blev liksom kvar i mitt huvud. Jag tänkte att de här kvinnorna behöver få en röst – de är ju dåliga på att själva skriva om det som har hänt. 

Är det verkliga händelser som du återberättar?  

– Jag har försökt att skildra dessa situationer men samtidigt paketera temat i spänningsromanens form. Man måste förstå att det här våldet inte är avhängigt av hur mycket de inblandade tjänar eller vad de har för position i samhället, utan våldet före­kommer överallt. Allt som berättas i böckerna är autentiskt. Det finns ingenting i det jag skriver som jag inte har hört har hänt – även med läkare inblandade. Men ingen kommer att känna igen sig eftersom allt är hopblandat och ändrat. Men vill man så hittar man likheter till verkliga personer. Jag har haft vänner här i Uppsala med höga positioner på sjukhuset som kom och frågade: »Är det mig som den där figuren ska föreställa?«. »Nej, det är inte du«, brukar jag då skämta, »men det kanske finns en liten likhet …« 

Blir de lättade då?

– De blir nog lite glada. Jag är ju lite elak här och där i böckerna. Som kvinna vet man ju att sjukhusvärlden är väldigt hierarkisk, nästan militärisk egentligen. Jag och många med mig har slagit huvudet i glastaket någon gång, och det motivet har jag tagit med på en del ställen i böckerna. 

Hur har din läkarkarriär varit?

– Efter rollen som gynekolog på kvinnokliniken på Akademiska arbetade jag på Rikskvinnocentrum i fyra år. Kunde inte bli chef där eftersom jag inte var överläkare, gudbevars. Så jag tog ett jobb i Enköping som chef för den gynekologiska enheten där, senare som chef för hela den kirurgiska delen. Men från början var jag renodlad huma­nist. Bodde i Frankrike ett tag, tentade av franskan och läste litteraturhistoria, som det hette på den tiden. Andra ämnen var nordiska språk, allmän språkvetenskap och geografi. Och så socialantropologi … Jag hade både en fil mag och en fil kand innan jag började utbilda mig till läkare. 

Var det gynekolog du ville bli?

– Till att börja med ville jag bli psykiater, men inom gyne­kologin möter man också många människoöden. Jag var intresserad av olika männis­kors problematik, skapade bra kontakt med många som hade det besvärligt på olika sätt och  fick många förtroenden. Då var kunskaperna i socialantropologi till stor nytta. Hjälpte en att förstå att ens egen verklighet kanske inte är den som alla andra har. 

Har du någon ny bok på gång?

– Jag skriver nu på vad jag kallar en triptyk. Den handlar om samma kvinnoöde för tre olika kvinnor, det första 1927, det andra 1967 och det tredje 2017. Detta för att skildra vad som hänt för kvinnor under denna tid vad gäller ställning i samhället och också sexuell frigörelse. 

Namn: Åsa Stenberg.

Yrke: Med dr, pensionerad specialist i obstetrik och gynekologi, författare. 

Ålder: 69 år.

Familj: Make, tre barn och sex barnbarn, labradoren Cleo.

Bor: I Sunnersta, Uppsala.

Aktuell: Har skrivit romanerna »Flyktfågel«, »En handfull hund« och »Ett dunigt rede«, en trilogi med våld mot kvinnor som tema.