Dillan Ismail, underläkare på vårdcentral i Uppsala, spelar proffsfotboll samtidigt med deltidsjobbet som läkare. Han agerar som läkare och medicinsk rådgivare för lagkamraterna när situationen kräver. 

När en lagkamrat fick ett jack i huvudet vid en match nyligen tog du hand om honom genom att sy några stygn. Händer det ofta att du får rycka in?   

– Det var faktiskt första gången jag fick ingripa genom att göra någonting handgripligt på plats. Annars gör jag bara enklare bedömningar ibland, till exempel om någon får en smäll mot huvudet och känner sig yr eller har ont efteråt. 

Hur går det att kombinera fotbollen och jobbet som läkare?

– Jag spelar fotboll på heltid, räknas som proffsfotbollsspelare. Vi tränar i stort sett varje dag på förmiddagarna. Fram­åt klockan 12 är vi klara och efter lunch går jag till jobbet på vårdcentralen. Det är gans­ka smidigt, faktiskt, för vår vårdcentral har öppet ända till 20.00, och då kan jag jobba så att det blir ungefär 50–60 procent av en heltidstjänst. Vi har en sorts »drop-in«-verksamhet dit patienter kan komma akut med plötslig yrsel, infekterade sårskador, bröstsmärtor och sådant. Sedan finns även planerad mottagning och då träffar man på en rad diagnoser: hypertoni, diabetes, sjuka barn och så vidare. På helgerna är vårdcentralen stängd, vilket passar bra för då har vi matcher: varannan helg hemma, varannan borta. 

Blir det inte slitsamt?

– Det är klart att man blir trött ibland, men jag älskar ju både fotbollen och jobbet som läkare så mycket att det inte är svårt att få till det. Det blir liksom olika typer av trötthet. Fotbollen ger en fysisk trötthet medan man i läkaryrket blir trött mentalt av tankearbetet att göra bedömningar, fatta beslut. Den största utmaningen är ju resandet. Bortamatcherna går i Trelleborg, Halmstad, Mjällby, Varberg, Göteborg … Man åker buss dagen före match och buss hem direkt efter matchen och är hemma kanske vid tretiden på natten. 

Vad säger familjen?

– Jag har min familj här i Uppsala. De är fina och stöttar mig, bjuder hem mig på middag ibland så att jag slipper laga mat själv. De tycker att jag ska ge det här en chans. 

Hur kom fotbollen in i ditt liv?

– Jag har spelat fotboll sen jag var fem år gammal, först i ett lokallag i Gottsunda, där jag är uppvuxen. Fotbollsintresset i min familj har alltid varit stort, så jag älskade sporten från förs­ta början. Seniorfotboll spelar jag sedan 15-årsåldern, och mer seriöst blev det i Umeå FC i division 1 när jag läste medicin. Jag värvades sedan till Dalkurd i superettan, det här är mitt första år i laget. 

Vad siktar du på i yrket som läkare?

– Jag blev klar med läkar­studierna sommaren 2018, men redan i högstadiet kände jag att jag nog ville läsa medicin. Hade lätt för naturvetenskapliga ämnen och tyckte det var superroligt med kroppens och organens fysiologi. Läkar­yrket skulle ge mig möjlighet att göra skillnad på mitt sätt, och det fick jag se bevis på senare de gångerna jag jobbade
på akuten. När det kommer in en patient med kanske en hjärtinfarkt, anafylaktisk chock eller lungemboli, då känns det häftigt att se effekten av någon behandling eller åtgärd man har satt in. Jag tycker det är kul med akutmedicin och anestesiologi, men framför allt kardiologi är jättespännande. Jag får se vart det tar vägen efter att ha gjort AT – kanske fastnar man för en helt annan specialitet. 

Hur går det med målskyttet i Dalkurd?

– Jag har lyckats göra ett mål hittills. Men som mittback kommer man inte alltid till lika många målchanser. Jag får hoppas på något till innan säsongen tar slut.  

 

Namn: Dillan Ismail.

Yrke: Underläkare på vårdcentral, fotbollsspelare.

Ålder: 27 år.

Familj: Föräldrar, en äldre och en yngre bror.

Bor: I Uppsala. 

Aktuell: Arbetar som läkare och spelar proffsfotboll i Dalkurd i superettan.