Daniel Johansson, leg läkare, doktorand, har pausat läkarkarriären för att arbeta som politiskt sakkunnig hos socialminister Lena Hallengren
i regeringskansliet.

Men det var till läkare du utbildade dig?

– Min mamma är distriktssköterska och jobbade på vårdcentral. Det påverkade nog mitt yrkesval, liksom det att jag var fascinerad av biologin rent allmänt. Jag läste i Lund och Malmö, tog examen 2012, gjorde forskar-AT i Malmö 2013–2016 och fick min legitimation 2017. Jag höll också på att doktorera på en avhandling om trombocyternas roll i infektionsförsvaret. Jag varvade AT med perioder av tjänstledighet för att arbeta politiskt med hälso- och sjukvårdsfrågor i Region Skåne. 

Då började du jobba på regeringskansliet?

– Jag kom till Justitiedepartementet 2017 och jobbade mest med civilrättsliga frågor.Sedan var jag talskrivare i statsrådsberedningen i ungefär ett år. I samband med regeringsombildningen i början av 2019 kom jag till Socialdepartementet som politiskt sakkunnig, och det kändes som att komma hem till de frågor som jag jobbat med tidigare: hälso- och sjukvård, tandvård och läkemedel. Jobbet är inget man söker, utan man blir tillfrågad att komma på intervju. Och blir man erbjuden jobbet är det svårt att tacka annat än »ja«. De flesta politiskt sakkunniga har en politisk bakgrund, jag också. Jag gick med i Socialdemokraterna i tidiga tonåren, för ungefär tjugo år sedan. Jag var också vice ordförande i Socialdemokratiska studentförbundet.  

Hur ser en typisk arbetsdag ut?

– Det typiska är att det inte finns några typiska arbetsdagar. Ibland är man med när statsrådet, alltså socialminis­tern, debatterar i riksdagen, ibland följer man med på hennes möten och resor, både inrikes och utrikes. Ibland har man egna möten på departementet med externa gäster,
aktörer eller organisationer. Man skriver en hel del också – och ger råd om »vad man bör göra«. Det kan handla om att föreslå lösningar på problem eller att hjälpa till med att hitta ett sätt att omvandla en politisk viljeinriktning till ett konkret förslag. 

Vilket jobb är roligast: läkarens eller den politiskt sakkunniges?

– Jobben är egentligen inte alls jämförbara. Som kliniskt verksam försöker man göra gott för dem som man möter, medan man här jobbar för att sjukvården som helhet ska bli bättre. Och det är så klart lika svårt som det är roligt. En annan skillnad mellan jobben
är att man som politiskt sakkunnig har ett slags informell dygnet-runt-jour och ständigt måste vara beredd på att rycka in. 

Ska du göra comeback som läkare?

– Det siktar jag absolut på. Av min avhandling var det »bara« den så kallade kappan som fattades när det politiska kom emellan. Artiklarna är pub­licerade. Jag har en jättefantastisk och vid det här laget säkert lite luttrad handledare, så vi får se om och när jag blir färdig. Men främst siktar jag på att få en bättre klinisk bas igen. Jag är ödmjuk inför att jag inte har jobbat kliniskt på flera år. Hur min återkomst till kliniken kan se ut har jag inte funderat på ännu – men att det är möjligt att göra har jag hört från andra som varit borta i flera år och kommit tillbaka.

Vilken specialitet siktar du på?

– Jag tycker att infektioner
är otroligt spännande – så kärleken till infektionsmedicinen finns kvar. Samtidigt lockar också dermatovenereo­login eftersom det där finns samma spektrum med infektion, inflammation och immunförsvar. Och så är det en samhälls­tillvänd specialitet. Men osvuret är bäst.

 

Namn: Daniel Johansson.

Yrke: Leg läkare, färdig med AT, doktorand, politiskt sakkunnig.  

Ålder: 35 år.

Familj: Sambo. 

Bor: Stockholm. 

Aktuell: Gör en paus i läkarkarriären för att arbeta som politiskt sakkunnig i regeringskansliet hos socialminister Lena Hallengren.