Kirurgen och katastrofmedicinexperten Johan von Schreeb landade i Freetown i helgen. Han har blivit inringd av Världshälsoorganisationen, WHO, för att koordinera de internationella sjukvårdsinsatserna kring det pågående ebolautbrottet i Västafrika.

– Min familj är inte glad över att jag är här. Men jag inser att jag måste. Vem ska annars göra det?

Som läkare tycker han att man måste vara beredd att ta risker.

– Vi är nästan en sorts soldater på så sätt. Och den här katastrofen går inte att bekämpa utan att ta risker. Klarar vi inte av att ta hand om det här, vet vi inte vilket scenario som väntar oss.

Ebolautbrottet i Västafrika är långt ifrån kontroll. Johan von Schreeb tror att mörkertalen är stora. Han beskriver det som en skogsbrand. Nya utbrottshärdar flammar plötsligt upp samtidigt som det är svårt att förutsäga vilken väg smittspridningen tar.

Samtidigt är resursbristen enorm. Det finns till exempel bara 120 vårdplatser för ebola i hela landet. Antalet skulle minst behöva vara det dubbla, bedömer Johan von Schreeb. Dessutom går den vanliga vården på knäna och har kollapsat på många ställen. Läkare vågar inte komma till jobbet och patienterna är rädda. I stället stannar de hemma, vilket gör att exempelvis barn med malaria och gravida riskerar att dö. 

Ryktesspridning förvärrar situationen ytterligare. En del ebolasmittade väljer att gå till traditionella helare eller missionärer som erbjuder bot i form av böner i stället för till sjukvården. Det påstås bland annat att man ska smörja in sig i salt och offra en kyckling för att bli frisk.

Hur gör ni för att få människor att lita på sjukvården?

– Vår strategi är att se till att man har fungerande behandlingscentra där folk får behandling och låta dem som överlevt berätta: »Titta jag var sjuk men jag blev frisk«, säger Johan von Schreeb.

En annan viktig åtgärd är att upprätta fler ebolacentran, så att de ebolasjuka separeras från de vanliga patienterna och isoleras. Då avlastas även den vanliga sjukvården. 

Individens rätt ställs mot samhällets på ett extremt sätt vid den här typen av katastrofer, enligt Johan von Schreeb.

– Etik i all ära, här handlar det om taktik. Man måste alltid torka tårar med handskar och är tvungen att bortse från en massa mänskliga rättigheter. Det är som att spela schack i krig. Nästa drag måste vara exakt och tydligt annars kan allt omedelbart rasa.

Enligt Johan von Schreeb har den internationella hjälpen i stort sett uteblivit. Läkare utan gränser står i nuläget för majoriteten av insatserna.

– De internationella insatserna brukar rasa in. På Filippinerna var det över 150 olika medicinska team som kom. På Haiti var det över 450. Nu är det ingen som kommer frivilligt.

Eftersom det knappt finns någon hjälp att koordinera, har Johan von Schreeb varit tvungen att byta strategi.

– Denna gång får vi jaga internationella medicinska team med blåslampa och göra allt vi kan får att de ska ställa upp, men de tvekar.

Han tror en orsak är att det råder brist på erfarenhet. För en läkare som är van vid svensk sjukvård är det svårt att ställa om till att vårda komplicerade fall med de begränsade resurser som finns. En annan anledning är rädslan för att själv insjukna. Under måndagen konstaterades det att en WHO-anställd som tillhör ett nätverk med epidemiologer har smittats. 

– I de tre värst drabbade länderna har 240 stycken ur sjukvårdspersonalen insjuknat och 120 har dött. Det rör sig om procentandelar av läkarkåren som har insjuknat!

Vad kan man göra för att få sjukvårdspersonalen att gå till jobbet, trots riskerna?

– För det första se till att de får lön med risktillägg. Det räcker inte med ett löfte, man måste ha en dollarbunt och dela ut pengar varje morgon. Man behöver också någon form av försäkringssystem som garanterar att familjen inte ska behöva gå från hus och hem om personen skulle avlida, säger Johan von Schreeb.

– Sjukvårdspersonalen måste också veta att de får ordentlig behandling om de smittas. De som tar de här riskerna måste man verkligen ställa upp för. De verkliga hjältarna är de lokala sjuksköterskorna och läkarna som trots alla faror ursinnigt kämpar på.