– Vården är väldigt konservativ och hbtq-personer har vant sig vid att inte vara öppna, sa Sven Grützmeier vid Läkarförbundets seminarium under Stockholm Pride.

Han är överläkare på Venhälsan/infektion vid Södersjukhuset i Stockholm samt ordförande i föreningen Regnbågsläkarna, som arbetar med frågor som rör hbtq-personer i läkar- och tandläkaryrkena. 

– Kvinnor fick rösträtt 1919. Metoo-rörelsen kom 100 år senare. Jag hoppas vi får ett metoo från oss också, lite snabbare än om hundra år. Det har i och för sig hänt mycket, men det är fortfarande mycket kvar. 

Metoo-rörelsen var ett uppvaknade för många när det gäller hur många kvinnor som utsatts för diskriminering, trakasserier och övergrepp. Läkarförbundets upprop »Utan tystnadsplikt« samlade 10 400 underskrifter.

Men ytterst få hbtq-personer delade med sig av sina berättelser. 

– Det fanns två stycken som handlade om hbtq-perspektiv, och en av dem var min, berättade Katie Collmar som är AT-läkare på Södersjukhuset, styrelseledamot i Regnbågsläkarna samt själv är transperson.

– Man kan tolka det som att det inte finns problem med diskriminering av hbtqia-personer (se nedan) i vården. Så tror inte jag att det är. Jag tror att det är samma strukturer som föder diskriminering av kvinnor generellt som skapar diskriminering och trakasserier mot oss som är hbtqia-personer.

Katie Collmar var själv orolig för att hon inte skulle få en AT-plats på grund av att hon är en transperson. Hon blev dock positivt överraskad. Men så sökte hon sig också till Södersjukhuset som har en hbtq-profil.

Då tycker hon det är mer besvärande med professionens inställning till patienterna i vissa fall.

– Man har skämtat om patienters könsidentitet, till exempel, eller inte förstått varför vi ska ha »så många kön nu för tiden«. Personligen har jag över lag fått ett bra bemötande. Men jag har privilegiet att bli läst som kvinna i de allra flesta situationer, säger hon till Läkartidningen efter seminariet.

Är det svårare för transpersoner att komma ut?

– Jag tror det. Jag tror att kunskapsbristerna är större. Det säger något att vi pratar om hbt.  Vi missar ofta q:et i hbtq (queerpersoner). Och vi pratar nästan aldrig om »ia«, inte ens i den här debatten, säger hon och syftar till »ia« som i »intersexpersoner och asexuella« i den längre förkortningen hbtqia som ibland används.

Hon säger att ju längre till höger i förkortningen hbtqia man kommer, desto svårare blir det för personer att förstå.

– Det är mycket lättare för mig att säga att jag är lesbisk, det förstår folk. Det är ett mycket större steg för mig att prata om att jag är transperson.

Då har utvecklingen kommit längre för homo- och bisexuella. Sven Grützmeier berättar om när han kom ut på 1980-talet och vände sig till facket efter att ha fått problem med arbetsgivaren på grund av det.

– Jag fick absolut ingen hjälp då för 30 år sedan. De var i det närmaste skrämda av att jag ringde, säger han till Läkartidningen.

– Men det har ändrat sig väldigt mycket. Inte minst sedan 2005 när jag jobbade med Läkarförbundets Equal-projektansökan. Det var ett EU-projekt där man såg på hur HBT-personer klarade sig i samhället. Det ledde till att Läkarförbundet började uppmärksamma oss mer. 

Men det finns fortfarande arbete som förbundet kan ta tag i, menar Sven Grützmeier.

– Utbilda alla som jobbar fackligt i de här frågorna så att de kan hjälpa till och uppmärksamma när något händer. Var inte rädda att ta tag i det.

Katie Collmar är inne på samma spår.

– Facket behöver ju internt vara beredd. Om det kommer en hbtqia-person, kanske med en lite ovanligare identitet, och säger »jag har blivit utsatt för diskriminering«, då ska man veta hur man ska bemöta det. 

 

Läs även:

Rapport: Information i förlossningsvården behöver bli bättre

Läkarförbundet på Pride: Utbildning behövs för att bemöta hbtq-personer

»Jag är stolt över att jag sa ifrån – att jag kan göra skillnad«

Hbtq-perspektiv på metoo vid Läkarförbundets Pride-seminarium