I New England Journal of Medicine presenteras en undersökning i vilken man med hjälp av funktionell magnetkamera (fMRI), som kan visa blodflödet i olika delar av hjärnan, studerat aktivitetsmönster i hjärnan till följd av smärta. Undersökningen bygger på 114 friska deltagare och har gjorts i ett par olika steg.

Forskarna började med att titta på vad som händer i hjärnan vid smärta orsakad av värme. Detta visade sig resultera i aktivitet i flera områden av hjärnan som kan sättas samman till en "neurologisk signatur" som är specifik för just värmeutlöst smärta. Till de områden som är involverade hör bland annat anteriora cortex cinguli, talamus samt posteriora och anteriora insula. I nästa steg undersökte författarna om den neurologiska signaturen, dvs aktivitetsmönstret som noterades på fMRI, var specifik för värmeutlöst smärta till skillnad från om deltagarna bara utsattes för värme som inte var smärtsam. Det visade sig då att MR-undersökningen med hög precision kunde visa om deltagaren utsatts för smärtsam värme eller om det bara kändes varmt men inte gjorde ont. Intressant att notera är att aktivitetsmönstret normaliserades när deltagarna som utsattes för värmeutlöst smärta gavs en opioidanalog.

För att ta analysen ett steg till undersökte forskarna den affektiva komponenten av smärta och valde då att titta på följderna av separation. Deltagarna visades bilder på en före detta partner. Även detta, som naturligtvis kan upplevas väldigt olika från individ till individ, resulterade i ett aktivitetsmönster som var skilt från värmesmärtan.

Resultaten öppnar för möjligheter att mäta smärta mer objektivt, men man måste naturligtvis vara försiktig med vilka slutsatser man drar av rönen. I en kommentar, även den presenterad i New England Journal of Medicine, konstateras att studien inte inkluderar smärta till följd av sjukdom. Inte heller har man tittat på kronisk smärta. Dessutom är det ju långt ifrån säkert att en bild på en före detta partner över huvud taget resulterar i affektiv smärta (”hjärtesorg”). Att vi får bättre möjligheter att objektivt mäta smärta är naturligtvis intressant, men det konstateras i kommentaren att vi som läkare kanske måste acceptera att den enda som kan rapportera om smärta är patienten själv.