Förekomsten av adenokarcinom i esofagus har ökat drastiskt de senaste decennierna. Adenokarcinom i esofagus anses ha sitt ursprung från Barretts esofagus, där slemhinnan gradvis har omvandlats från skrivepitel till metaplastiskt körtelepitel och vidare till låggradig dysplasi, höggradig dysplasi och till slut cancer. Risken att utveckla cancer från icke-dysplastisk Barretts esofagus är låg, medan risken för att utveckla cancer från höggradig dysplasi är hög. Att höggradig dysplasi ska behandlas är därför vedertaget. Handläggningen av låggradig dysplasi har dock varit omdiskuterad.

I en multicenterstudie randomiserades 140 patienter med låggradig dysplasi antingen till kontroll eller behandling med radiofrekvensablation (RFA). Alla patienter hade fått sina biopsiprepararat eftergranskade och därigenom fått diagnosen låggradig dysplasi verifierad – det är känt att det kan vara stor variation i bedömningen av preparaten. Patienterna i kontrollgruppen följdes med gastroskopi 6 och 12 månader efter den initiala gastroskopin, därefter årligen upp till 3 år efter randomiseringen. Vid varje gastroskopitillfälle togs kvadrantbiopsier i 2 cm-intervall i Barrett-slemhinnan. Hos patienterna i RFA-gruppen abladerades hela Barrett-slemhinnan var tredje månad till dess att all Barrett-slemhinna var komplett borttagen både endoskopiskt och histologiskt. Patienterna i RFA-gruppen följdes i två år efter komplett ablation. Primärt effektmått var förekomsten av höggradig dysplasi eller cancer. Sekundära effektmått var komplett histologisk borttagning av dysplasi och metaplasi samt eventuella komplikationer.

Två patienter exkluderades i varje grupp. Således kvarstod 68 patienter vardera. RFA visade sig reducera risken för att utveckla höggradig dysplasi eller cancer med 25 procentenheter; 1,5 procent av patienterna i RFA-gruppen progredierade till höggradig dysplasi eller cancer, i kontrollgruppen var det 26,5 procent.

I RFA-gruppen uppnåddes komplett riskreduktion hos 92,6 procent av patienterna med dysplasi och hos 88,2 procent av patienterna med metaplasi, jämfört med 27,9 procent av patienterna med dysplasi och 0,0 procent av patienterna med metaplasi i kontrollgruppen. 

Behandlingsrelaterade komplikationer förekom hos 19,1 procent av patienterna i RFA-gruppen. Den vanligaste komplikationen var strikturer (8 patienter), vilka alla framgångsrikt behandlades med endoskopisk ballongdilatation. Studien avbröts i förtid på grund av alltför hög utveckling av höggradig dysplasi eller cancer i kontrollgruppen.