Egenreferat. Minskad barnadödlighet är ett av FN:s millenniemål, men ännu finns mycket att göra för att få ned den tidiga dödligheten. Två sätt att komma åt barnadödligheten är att arbeta preventivt med mödrahälsovård till gravida och att förhindra tillväxthämning hos fostret. Tidigare forskning har visat en koppling mellan tillväxthämning hos foster och ökad risk för dödföddhet och ökad dödlighet i nyföddhetsperioden. Huruvida tillväxthämning påverkar överlevnad även hos äldre barn har varit oklart.

I en svensk nationell studie har vi undersökt sambandet mellan svår eller måttlig tillväxthämning och risk för död senare i barndomen hos totalt 3,8 miljoner levande födda barn födda i Sverige åren 1973–2012. Av dessa hade 2,8 miljoner barn minst ett syskon som var fött under samma period.

Genom att länka Medicinska födelseregistret, Patientregistret och Dödsorsaksregistret via mödrarnas och barnens personnummer kunde vi studera dödligheten från en månads ålder fram till barnens 18-årsdag. Tillväxthämmade barn (svår tillväxthämning: SGA [small for gestational age, liten för tiden] < 3:e percentilen; måttlig tillväxthämning: SGA 3 ≤ 10:e percentilen) jämfördes med barn som haft en normal tillväxt under fostertiden. Studien inkluderade också en syskonstudie där man jämförde syskon med och utan tillväxthämning. Genom syskonjämförelser kan man ta hänsyn till fler omgivningsfaktorer (inklusive socioekonomiska faktorer och livsstil hos modern) men också till moderns genetiska faktorer, vilka ju är konstanta mellan två graviditeter. 

Från en månads ålder fram till 18 års ålder dog ungefär 1 barn av 105 med svår tillväxthämning, att jämföra med 1 av 202 med måttlig tillväxthämning och 1 av 289 barn utan tillväxthämning. 

Det här motsvarar en ca 2,6 gånger ökad risk för död bland barn med svår tillväxthämning, både när man jämförde med kontrollbarn från normalbefolkningen och när man jämförde med syskon utan tillväxthämning. Även måttlig tillväxthämning under fostertiden var kopplad till en ökad risk för död fram till 18 års ålder, men riskökningen var då lägre (cirka 1,4 gånger förhöjd risk).

Högst var risken att dö för tillväxthämmade barn under det första levnadsåret, då infektioner och neurologiska sjukdomar var de vanligaste dödsorsakerna. 

Slutsatsen av studien är dock att riskökningarna för död efter första levnadsmånaden är låg bland barn med tillväxthämning. En överväldigande andel av de tillväxthämmade barnen överlever till 18 års ålder.