Avhandling. Incidensen av komplikationer efter större kirurgiska ingrepp ökar om en patient får för mycket eller för lite intraoperativ vätska. Det är dock svårt att avgöra optimal vätskemängd för den enskilda patienten eftersom sedvanliga parametrar för styrning av vätsketillförsel såsom puls, blodtryck och urinproduktion under en operation påverkas av många fler faktorer än volymstatus. En allmänt rekommenderad metod för att hitta den optimala mängden vätska är målstyrd vätskebehandling, där effekten av en vätskebolus på hjärtats slagvolym eller relaterade parametrar utvärderas. Kortfattat ges mer vätska så länge slagvolymen ökar efter en vätskebolus, medan ingen ytterligare vätska ges om slagvolymen inte ökar.

För målstyrd vätskebehandling krävs mätning av hjärtats slagvolym eller relaterade parametrar. Målet med denna avhandling var att 1) jämföra en icke-invasiv metod för målstyrd vätskebehandling, Pleth variability index (PVI), med esofagusdoppler, som är en äldre och mer invasiv metod, i en randomiserad studie med 150 patienter, 2) utvärdera effekten av preoperativ dehydrering på intraoperativ vätsketillförsel och 3) utvärdera ytterligare en metod för målstyrd vätskebehandling, puls-konturanalys, i en randomiserad studie med 64 patienter som genomgick transtorakal esofagusresektion.

Det fanns en begränsad konkordans mellan PVI och esofagusdoppler för att indikera behovet av en vätskebolus. Trots detta resulterade båda metoderna i att jämförbara mängder intraoperativ vätska gavs, och det fanns inga skillnader i postoperativa komplikationer eller vårdtid. Såväl PVI som esofagusdoppler hade en överraskande låg kapacitet att förutspå effekten av en vätskebolus.

Incidensen av preoperativ dehydrering var begränsad i vårt material, men påverkade hur en vätskeinfusion fördelade sig i kroppen. Slutligen ledde målstyrd vätskebehandling vid esofagusresektion till en ökad användning av kolloider och dobutamin, men inte till färre komplikationer. Tvärtom hade gruppen med målstyrd vätskebehandling en längre medianvårdtid på intensivvårdsavdelningen.

Avhandlingen pekar således på brister i de gängse rekommenderade metoderna för målstyrd vätskebehandling. Vår rekommendation är att inte strikt tillämpa olika algoritmer för målstyrd vätskebehandling, utan att integrera dessa mätmetoder i en totalöversyn av patienten som inkluderar andra parametrar såsom vätskebalans, hjärtfrekvens, blodtryck och laktat för att styra intraoperativ vätsketillförsel vid stor abdominell kirurgi.