Det är vardagsmorgon. Tyst och mörkt. Regnet droppar in när jag öppnar dörren för att släppa in katten som kommer från sin vanliga morgonrunda i skogen. Dags att värma mig med en kopp te. Katten sitter framför mig och börjar försiktigt nosa på min yoghurt. Våra blickar möts, och hans pupiller smalnar samtidigt som hans tunga metodiskt börjar slicka på tassen.

Jag bläddrar i senaste numet av Sjukhusläkaren, som har hamnat i en pappershög på bordet. Redan lästa rubriker och meningar dyker upp och gör att temuggen känns kall igen. Jag borde inte titta i den om jag vill behålla min positiva och kraftfulla uppladdning inför en svår dag på IVA. Men det är kanske inte meningen att gå till jobbet med den naiva och blinda inställningen att allt ordnar sig bara vi är duktiga och jobbar sammanbitet i tystnad som om ingenting hade hänt. Nja, jag har en kvart till, låt mig läsa på nytt: »Läkare tvingas bli löneadministratörer, cheferna ska avlastas … byråkratisk karusell … missnöjet stort i Skåne … komplicerade rapporter som ingen begriper trots support … kritiken … har kostat 55 miljoner … oskyldiga fälls och skyldiga går fria … svenska staten skyddar inte de sakkunniga … tänk er för innan ni lägger in … alla avdelningar beordras att överbelägga … krångel med vårdplatser … reformera eller avskaffa  landstingen … att vara chef – sammelsurium av uppgifter …« 

Det räcker! Vart är vi på väg? Vad håller på att hända med den svenska sjukvården som inte för så länge sedan framstod som det goda exemplet på en fungerande, demokratisk, jämlik och säker vård? Är det etiskt rätt och motiverat att försumma grundläggande vårdprinciper för att tillgodose ekonomiska principer? Är det försvarbart att omvandla vården till en struktur anammad direkt från näringslivet? Är det adekvat att kalla sjukvårdsförvaltningar konsortium och göra liknelser med produktionsprocessen? Är det respektfullt gentemot patienter att slussa dem igenom flöden och kalla dem kunder, när deras valmöjligheter i sjukdomsögonblicket är begränsade? Är det rationellt att tvinga kompetenta och välavlönade läkare att sitta vid datorer och ägna en stor del av sin arbetstid åt administrativa sysslor? Är det lönsamt och ekonomiskt motiverat att minska antalet specialutbildade sekreterare och öka antalet administratörer för att bygga ut registrerings- och planeringssystem? Hur kan man prata om ekonomisk vinst inom sjukvården när den största vinsten betyder hälsa och välbefinnande? Hur kan man bli förblindad av ekonomisk filosofi till den grad att effektivisering inom sjukvården gränsar till ett mekaniskt och avhumaniserat system?

Är det något som jag bara inbillar mig? Är jag gammaldags, bakåtsträvande och omodern? Nej … det tror jag inte. Även om nya och moderna teorier och förändringar baseras på rationell grund finns en risk att sjukvården kommer att förlora mer än den vinner. I alla fall i det humanistiska och professionella perspektivet.

Vad kan vi göra? Kanske fortsätta och öppna dialogen? Kanske ställa frågor, upptäcka faror, sätta stopp när förståndet lämnar plats för absurditeter? Vi måste vara modiga och aktiva i processer som drabbar och påverkar våra patienter. Vi är ansvariga för hur sjukvården bedrivs, men framför allt ansvarar vi för hur patienter bemöts och behandlas. Vi har en skyldighet mot våra patienter som har rätt till kvalificerad vård. Vi har mandat att vara deras röst och advokat. För att allt detta ska fungera behövs att bra ledare och chefer prioriterar grundläggande principer och värderingar inom vården och att de även kan lyssna på sina motståndare.

I dag (när detta skrivs) är det minnesceremoni för Nelson Mandela – symbolen för dialog, frihet och samhörighet. Lisbeth Gustafsson hade »Tankar för dagen« på SR P1 härom dagen. Hon pratade om Mandela som en karismatisk, öppensinnad och lyssnande ledare med stor tolerans för olikheter. Hennes ord klingar starkt i mina öron: »Världen ropar ju efter vishet och äkta visioner; varför präglas politiken och det offentliga livet så mycket av motsatsen till just det? Det är som om vi har vant oss vid att politiker och samhällsföreträdare inte lyssnar, att det är okej att leva avstängd som ledare och omge sig med ja-sägare så att man inte behöver höra någon annan sanning än sin egen.«