Asbest, särskilt amfibol asbest (till exempel krokidolit, amosit, tremolit) är den vanligaste orsaken till maligna mesoteliom i lungsäck, bukhåla och hjärtsäck [1]. Bland män med mesoteliom finns en yrkesmässig exponering för asbest i cirka 80 procent av fallen, medan andelen är lägre hos kvinnor [2]. Eftersom latenstiden för asbestbetingade mesoteliom är lång (upp till 50 år) krävs ett gott minne och kunskap om detaljer kring historisk asbes­t­kontakt för att ett samband ska kunna identifieras. 

En asbestkälla som hade stor spridning i samhället under ett 15-tal år efter andra världskriget både i byggbranschen och bland »hemmafixare« är ett pluggmaterial av en sorts asbestcement. Materialet kan ha orsakat en exponering för amfibol asbest som sannolikt är dåligt känd även bland experter. Vanliga handelsnamn på materialet var Björnplugg, Cascoplugg, Fixi­plugg och Rawl Plastic. Produkterna användes främst för att förankra skruvar i gips och lättbetong men även i sten och betong. En tuss med pluggmaterial fuktades med vatten eller saliv och stoppades i borrhålet varpå skruven drogs in. Pluggen härdade och skruven var fixerad. Från mitten av 1950-talet ersattes dessa material successivt av plastplugg.

Vi har analyserat asbestinnehållet i sju bevarade förpackningar. Vid ljusoptisk mikroskopi och svepelektronmikroskopi [3] identifierades både amfibol asbest, amosit (brun asbest, och serpentin asbest, krysotil (Tabell I). Samtliga förpackningar innehöll amosit. Krysotil fanns i fem av förpackningarna medan spår av krokidolit (blå asbest) hittades i två av dem. 

Risken för mesoteliom efter yrkesmässig exponering är inte lika hög för de vanligaste formerna av asbest. Vid en likartad exponering skattas risken i grova drag till proportionerna 1:100:500 för krysotil, amosit respektive krokidolit [4]. Vårt material var inte tillräckligt för att kvantifiera mängden av olika fibertyper i produkterna, men ansenliga andelar verkar ha utgjorts av amfibol asbest, där valet av amfibol sannolikt berott på tillgången vid produktionstillfället. Vi tror därför att pluggmaterial för allmänt bruk kan ha varit en källa till exponering för amfibol asbest i var och varannan bostad, och därmed en möjlig riskfaktor för mesoteliom även bland personer som inte rapporterat yrkesmässig kontakt med asbest. 

Ett stöd för antagandet kan finnas i epidemilogiska data från byggbranschen. Den största sjukligheten i mesoteliom har drabbat de mest asbestexponerade yrkesgrupperna, det vill säga isolerare och rörläggare [5, 6], men även elektriker har i återkommande undersökningar visat sig ha signifikant ökad risk för maligna mesoteliom [7-10]. En stor del av elektrikers arbete består i  att fästa kabelstegar, kablage och andra montagearbeten där de under en följd av år efter andra världskriget (utöver all annan asbestförekomst på byggen) exponerats för asbest från det beskrivna pluggmaterialet [Söderlund G, arbetsplats el dyl, ortxxxx, pers medd; årtal).

Den asbestbetingade sjukligheten i maligna mesoteliom tycks ha planat ut och till och med börjat avta i Sverige [11]. Det finns dock fortfarande skäl att fråga efter »historisk asbestexponering« hos nyinsjuknade och då inkludera både yrkesmässig och privat exponering för pluggmaterial av typen Björnplugg.