Den 14 maj 2015 spreds en vetenskaplig nyhet över världen [1]. Amerikanska forskare rapporterade i Science att barn som genomgått mässlinginfektion har en ökad sjuklighet/dödlighet i andra infektioner, en effekt som sitter i mer än två år.

Denna viktiga nyhet har mer än 30 år tidigare publicerats av en dansk forskare, Peter Aaby, från en annan utgångspunkt. I många studier, framför allt från Västafrika, har han visat att vaccination mot mässling minskar barnadödligheten långt mer än vad som kunde förväntas genom att förhindra mässlinginfektion [2].

Det vetenskapliga etablisssemanget har ända fram till dessa dagar varit skeptiskt inställt till Peter Aabys resultat över ospecifika effekter av vaccin (även BCG-vaccination har liknande positiva effekter utöver den mot tuberkulos).

En anledning till den skeptiska inställningen till Peter Aabys resultat kan vara att han är antropolog och inte medicinskt utbildad. Inledningsvis fick han anslag från Sida (dåvarande SAREC) i samband med att han undervisade i antropologi vid Uppsala universitet. Jag var sakkunnig då, och förordade starkt fortsatt stöd till denna originella forskning. På Sida fick man emellertid kalla fötter eftersom resultaten var så avvikande (»ospecifika effekter av vaccin«) från gängse vaccinforskning.

Landets främste expert på mässlingsvirologi kallades in. Denne frågade Peter Aaby vid en hearing »Vad vet du om patologi?« med den uppenbara avsikten att chikanera honom som icke-medicinare. Sida drog efter expertens yttrande in anslaget.

Peter Aabys enträgna arbete för att påvisa vissa vacciners användbarhet långt över deras specifika effekt, och hur sekvensen av vaccinationerna påverkar utfallet, kommer att rädda livet på tiotusentals barn. Han har visserligen många medarbetare, mest studenter, på det studieområde i Guinea-Bissau där han numera bor större delen av året. Men i praktiken är han en ensamvarg som, enligt vad flertalet framtill nu kanske ansett halsstarrigt, hamrat in konceptet ospecifika effekter av vacciner och deras betydelse för folkhälsan främst i låginkomstländer.

Den anglosachsiska arrogans som präglar vetenskapssamhället innebär säkert att vacciners ospecifika effekter först nu när hans resultat bekräftats utifrån en annan angreppspunkt vid ett amerikanskt universitet kommer att bli allmänt accepterade.

Peter Aaby är också ett exempel av många på enskilda forskare som gjort excellenta insatser på egen hand utanför de »Centers of Excellence« där varje universitet, även de måttligt excellenta, samlar sina forskare. Min personliga erfarenhet är att konformismen ökar med antalet forskare i en konstellation, och jag ansluter mig därför till Mao Zedongs slogan; Låt tusen blommor blomma.