Vi som undertecknat denna artikel har tidigare under många år i våra yrkesverksamma liv arbetat som socialläkare, en i Malmö och övriga tre i Stockholmsområdet. I socialt utsatta miljöer har vi mött, utrett och behandlat, ofta tillsammans med socialtjänsten, personer med sammansatta medicinska och sociala vårdbehov ofta med missbruksproblematik och psykisk ohälsa. Denna typ av klinisk socialmedicinsk verksamhet finns inte längre kvar annat än undantagsvis, exempelvis för hemlösa i Stockholm.

Vi ser det som olyckligt att Socialstyrelsens utredning 2005 av den socialmedicinska specialistkompetensen utmynnade i att specialiteten ska vara en basspecialitet och utmärkas av ett samhälls- och grupperspektiv, varför klinisk socialmedicin inte ska vara en regelmässig del av verksamheten [1].

Det ensidiga samhälls- och grupperspektivet har medfört att klinisk socialmedicin nästan helt försvunnit ur verksamheten och därmed kunskapen om människor i utsatta situationer/områden. Socialmedicin har därigenom, med något undantag, blivit ett rent teoretiskt ämne utan patientkontakter, vilket bidragit till att specialiteten hamnat i kris med allt färre specialister.

Meningen var att primärvården, då en ny hälso- och sjukvårdslag kom 1982, skulle ta över ansvaret för socialläkarnas uppgifter. Så har aldrig skett och kommer knappast heller att ske med tanke på dagens ensidiga marknadsstyrning av sjukvården med bland annat vårdval och dess ekonomiska ersättningssystem som motverkar helhetssyn och grundliga utredningar.

En kommission för jämlik hälsa tillsattes 2015, vars uppgift är att lämna förslag som kan bidra till att hälsoklyftorna i samhället minskar [2]. Ett viktigt förslag skulle vara att föreslå åtgärder så att våra mest utsatta invånare får sin lagstadgade rätt till hälso- och sjukvård tillgodosedd.  

Folkhälsoenkäter görs vart fjärde år i Stockholms län med stigande bortfall – 57,7 procent 2015 [3]. De utsatta grupperna finns oftast i bortfallet. För att få kunskap om hälsan hos dessa grupper behövs klinisk forskning där klinisk socialmedicin skulle vara en resurs.

Läkarförbundet efterlyser i sitt folkhälsopolitiska program från 2014 en satsning på socialmedicin. I programmet konstateras att man i läkarlinjens grundutbildning ska lägga vikt vid hur läkaren kan initiera, motivera och medverka till att nå särskilt utsatta grupper [4, 5]. För att ge blivande läkarstudenter utbildning i detta fordras att läraren har tillräcklig kunskap och erfarenhet av att arbeta med socialt utsatta grupper, vilket den socialmedicinske läkaren i dag, av ovan nämnda skäl, i allmänhet inte besitter.

Vi som undertecknat artikeln har alltid sett vården av samhällets utsatta grupper som en central uppgift för socialmedicin. Vi anser att socialmedicinen själv måste verka för att klinisk socialmedicin återigen blir en viktig och vedertagen del av den socialmedicinska specialiteten. I annat fall riskerar specialiteten att dö ut.

Ett sätt att i dag se till att utsatta grupper får sina sammansatta vårdbehov tillgodosedda är att inrätta särskilda socialmedicinska team i utsatta områden [6]. Om inte socialmedicinen själv kan ta sig an dessa arbetsuppgifter bör primärvården i utsatta invandrartäta områden få speciella resurser för att under ledning av distriktsläkare med bred kompetens, erfarenhet och intresse för uppgiften starta sådana team.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.